admin

Bottentrålning är en orsak till att Östersjöns torskbestånd är i kris. Att stoppa bottentrålningen är en åtgärd som kan genomföras direkt och skulle ha stor påverkan på beståndens möjlighet att återhämta sig. Därför är det intressant att de flesta politiska partier under sommaren sagt att de vill verka för att EU stoppar bottentrålning av torsk i Östersjön.

Eftersom fiskepolitik är gemensam för EU, och fisket i Östersjön en fråga för de länder som fiskar där, så är ett ensidigt svenskt stopp för bottentrålning meningslöst. Det skulle inte ge Östersjöns torskbestånd någon möjlighet att återhämta sig. Istället handlar det alltså om att påverka beslutsprocessen i EU, något som många politiker hävdar är närmast omöjligt. Men ingenting är omöjligt för den som prövar.

Utövar landsbygdsministern någon politisk styrning av fiskefrågorna? Läser man svaret på en skriftlig fråga i riksdagen får man inte det intrycket: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/sveriges-ordforandeskap-i-baltfish_H5111518

Utan politisk styrning skapas ingen handlingskraft, istället kan fiskeförvaltningen fortsätta i samma banor. Det är den tjänstemannastyrda fiskepolitiken som inte kunnat agera och vidta åtgärder för ett torskbestånd i kris. Företrädare för BalticSea2020 skrev om detta i en debattartikel tidigare i somras: https://www.svd.se/sverige-kan-driva-pa-for-att-radda-torsken

Det finns fyra åtgärder som landsbygdsministern – och regeringen – omedelbart bör vidta om de menar allvar med att vilja rädda östersjötorsken:

För det första uppmanar kommissionen medlemsländerna till tidig dialog. Det är en utmärkt möjlighet för regeringen att ställa krav på drastiska åtgärder, bland annat stopp för bottentrålning av torsk i Östersjön.

För det andra bör regeringen, via lämplig myndighet, ställa krav på att Internationella havsforskningsrådets (ICES) rådgivning till EU kommissionen ändras så att verkningsfulla åtgärder kan vidtas när ett bestånd är på väg att kollapsa. Det är mycket liten skillnad på ICES rapporter idag och när torskbeståndet var 10 gånger större.

För det tredje bör regeringen instruera den svenska ordföranden i BALTFISH High Level Group att väcka frågan om ett drastiskt minskat fisketryck på torsk i Östersjön. Det kan ske genom ett stopp för bottentrålning så att beståndet får en chans att återhämta sig.

För det fjärde bör regeringen tala med kollegor i Polen, Danmark och Tyskland redan nu och vare sig vänta till ministermötet i oktober eller förlita sig på de rapporter från tjänstemän som kanske vill försvara nuvarande förvaltningssystem.

Höstens fiskepolitiska beslutsprocess

Slutet av augusti: BALTFISH lämnar sina synpunkter till kommissionen
Augusti/september: Kommissionen lämnar förslag till ministerrådet
Mitten oktober: Fiskeminstrarna beslutar om kvoter för 2019

Utskriftsvänlig version

Fisket i Östersjön har problem. En orsak är att fångsterna av torsk bara är en tiondel av vad de varit tidigare decennier. Denna utveckling oroar också kommuner som vill ha levande kustsamhällen. När beståndet minskar tilltar kampen om den kvarvarande resursen. Vem har egentligen rätt till fisken? Är det storskaliga bottentrålare, de flesta från Västkusten? Är det småskaliga kustfiskare från den egna kommunen? Är det fritidsfiskare från hela landet?

Det svenska yrkesfisket får så mycket subventioner och bidrag att förvaltningskostnaderna motsvarar två tredjedelar av landningsvärdet. Vilka värden är det som samhället vill stödja och bevara? Landsbygds­minister Sven-Erik Bucht menar att fiskepolitiken ”…gynnar vår fiskenäring, våra kustsamhällen och förser både oss och framtida generationer med hälsosamma livsmedel”. Han har kanske rätt att fiskepolitiken gynnar den storskaliga fiskenäringen, men fel i övrigt.

Torskbeståndet är så illa ute att all östersjötorsk är rödlistad i WWF:s fiskguide. Sedan flera år har MSC-certifieringen dragits tillbaka. Östersjötorskens roll som livsmedel i Sverige är försumbar. Det mesta exporteras eller blir fiskmjöl.

BalticSea2020 har låtit Copenhagen Economics studera fisket i Öresund, där det sedan länge råder trålförbud och torskbeståndet därför är livskraftigt med torskar i alla storlekar. Med förbudet blomstrar både småskaligt fiske och fisketurism. Det småskaliga fisket sysselsätter 160 mindre båtar som med passiva redskap skapar ett landningsvärde på 36 miljoner danska kronor, varav hälften från torsk. Fisketurismen har lokala, direkta intäkter på ca 80 miljoner danska kronor. Det är alltså betydligt mer än de 30 miljoner kronor som är landningsvärdet för det svenska storskaliga torskfisket i Östersjön.

Rapporten visar också hur småskaligt yrkesfiske och fisketurism kompletterar varandra för att utveckla hamnar och annan service. Läs hela rapporten här.

BalticSea2020 anser att Östersjöns miljö behöver ett livskraftigt torskbestånd. För en återhämtning behövs ett stopp för bottentrålning. På sikt skulle detta leda till att torskarna blir stora och starka nog att sprida sig längs kusten och skapa förutsättningar för både småskaligt kustnära fiske och fisketurism.

En och en halv miljon svenskar fritidsfiskar varje år. Statistiska Centralbyrån beräknar att förädlingsvärdet av marin turism är ca 15 miljarder kronor i Östersjön. Vår rapport från Öresund visar att intäkterna från fisketurismen vida överstiger yrkesfiskets landningsvärde.

Det finns en stark trend och tydlig efterfrågan på lokalproducerade livsmedel, både från konsumenter, i handeln och på restauranger. Fiskepolitikens gynnande av storskaligt fiske med omfattande byråkrati och begränsande regler, försvårar för små­skaliga fiskare att kunna leverera trots stor efterfrågan.

Ett stopp för bottentrålning och prioritering av småskaligt torskfiske gynnar Östersjöns fiskare, kustsamhällen, fritidsfiskare och turister.

Utskriftsvänlig version

ICES föreslår att torskkvoten för det östra beståndet begränsas till knappt 16.700 ton. Det är en minskning med närmare 40 procent från förra årets råd. För västra beståndet föreslår ICES ett mycket brett spann och överlåter till politikerna att fatta beslut.

Nästa års torskfiske i Östersjön regleras av en process i flera steg som slutar med att EUs fiskeministrar i höst beslutar om 2019 års kvoter för fisket. I går lämnade Internationella havsforskningsrådet (ICES) sina rekommendationer.

ICES råd går till olika intressenter som Baltfish, där samtliga östersjöstater deltar. Baltfish ger sedan sina kommenterar till EU-kommissionen som i sin tur lämnar ett förslag till fiskeministrarna, vilka fattar beslut om kvoterna. ICES förslag granskas även inom EU-kommissionens egna expertorgan.

EUs fiskeriförvaltning

Denna omfattande förvaltningsapparat med vetenskaplig expertis till sitt förfogande har tyvärr sedan länge misslyckats med att upprätthålla ett hållbart bestånd av östersjötorsk. Fångsterna har varierat över åren, men har minskat stadigt sedan mitten av 1990-talet och uppgick 2017 till bara 10 – 15 procent av tidigare fångstnivåer. En av de främsta orsakerna är att fiskeministrarna under 27 av de senaste 30 åren beslutat om väsentligt högre kvoter än ICES rekommenderat, medan beståndet successivt utarmats, se https://raddaostersjotorsken.se/2018/05/07/fiskebrief-5/.

Fiskeministrarna har bortsett från rådgivningen och beslutat om kvoter som bestånden inte tål. ICES bedömningar fokuserar också främst på beståndets antalsmässiga utveckling medan fiskens storlek, kondition och tillväxt ges mindre uppmärksamhet. Det omfattande administrativa systemet har misslyckats med att göra fisket efter östersjötorsk miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart.

Både regering och opposition har sagt sig vara medvetna om hur utsatt östersjötorsken är, men påpekar bland annat i riksdagsdebatter att de följer ICES rådgivning och processen för att fastställa kvoterna. Politikerna gömmer sig alltså bakom ICES råd trots att de oftast inte följts.

Rådgivningen som ligger till grund för kvotbesluten bygger på ett antal kriterier för att fastställa fiskbeståndens status. För detta behöver torskarna åldersbestämmas. I dag är torskarna för små och långsamväxande för att de metoder som tidigare använts för åldersbestämning skall fungera. ICES konstaterar att man inte kunnat genomföra en traditionell analys. Men det är ingen hemlighet att fisken är i dålig kondition och att beståndet mest består av små fiskar.

Torskfångsterna har minskat katastrofalt. Med så många små och långsamväxande torskar riskerar vi en förändrad födoväv i Östersjön och att genetiska förändringar permanentar situationen. Det är dystert och beklagligt att ett mycket omfattande och dyrt system av vetenskapliga rekommendationer, tjänstemän inom EU och långa möten med fiske­ministrarna endast har resulterat i kvoter som tillåtit att man fiskat för mycket och på fel sätt.

Den förvaltningsmodell som används har inte fungerat för östersjötorsken. Det behövs drastiska åtgärder. BalticSea2020 menar att ett stopp för bottentrålning skulle ge torsken möjlighet att återhämta sig, då de större fiskar som trots allt finns skulle få större chans att överleva och fortplanta sig.

Utskriftsversion

Torsken är Östersjöns viktigaste rovfisk. Därför är ett livskraftigt torskbestånd av stor betydelse för ekologi och miljö. Östersjötorsken är genetiskt unik och kan inte kan ersättas av torsk från andra områden. Östersjötorsken borde också kunna vara en hållbar resurs som god matfisk. Den skulle kunna ge sysselsättning till yrkesfiskare, fiskhandlare och restauranger i kustsamhällen.

Fångsterna av östersjötorsk har varierat under åren, men har sedan mitten av 1990-talet varit ständigt sjunkande för att 2017 motsvara bara 10-15 procent av de årliga fångsterna under 1960, -70 och 80-talet.

Från 1967 finns det data för det viktigaste, östra beståndet av östersjötorsk. Fångsterna ligger fram till 1978 mellan 100.000 och 200.000 ton årligen. Sedan ökade de, för att 1980 uppgå till 350.000 ton och stabilisera sig över 300.000 fram till toppnoteringen 400.000 ton 1984. Därefter sjönk fångsterna drastiskt och 1993 och 1994 fångades bara 50.000 ton, en minskning med nära 90 procent från toppåren tio år tidigare. I slutet av 1990-talet var fångsterna 100.000 för att sedan sjunka till 50.000 ton och de senaste åren fortsätta minska, ned till ca 30.000 ton. I år tycks fångsterna fortsätta minska med rekordlåga landningar.

De mycket stora fångsterna runt 1984 ska inte betraktas som ett normalår. En rad sammanfallande orsaker skapade sällsynt gynnsamma lek- och levnadsförhållanden för torsken.

Torskfisket regleras av EUs kvoter. Årets fångst ska överensstämma med den beslutade kvoten. Om kvoten överskrids har ett överfiske skett. När kvoterna underskrids innebär det att man inte kunnat fånga så mycket torsk som kvoten tillät, vilket tyder på att beståndet av fiskbar torsk i havet har överskattats. Efter fångsttopparna i mitten av 1980-talet underskreds kvoterna under flera år med nära 30 procent. Med undantag för några år i början av 2000-talet har kvoterna underskridits sedan 1995, de senaste fem åren med 30 till 50 procent.

Dessa siffror visar att kvoten regelmässigt satts högre än beståndet tål.

De kraftiga variationerna och den gradvisa minskningen förefaller ha försvårat både förvaltningen av torskbeståndet och diskussionen om det. Varje kvotminskning framställs som ett hot mot fiskets överlevnad, även om det på sikt blir ännu värre för fisket med för stora kvoter. Därför bortser man från alarmsignaler, trots att fångsterna har minskat till historiskt låga nivåer, som numera består nästan uteslutande av magra småtorskar av litet ekonomiskt värde.

Baltic Sea 2020 är övertygade om att den dominerande faktorn för de minskade torskbestånden i Östersjön är överfiske och att trålning som fiskemetod har en avgörande betydelse. Även andra orsaker till det minskande torskbeståndet diskuteras, som minskat saltvatteninflöde till Östersjön, övergödning, ökat antal sälar etc. Men oavsett övriga faktorers inverkan borde fokus riktas mot fiskets betydelse. Torskbeståndet i Östersjön har nått en så låg nivå att det krävs drastiska åtgärder.

Ett stopp för bottentrålning av torsk är en åtgärd, som skulle ge fler torskar möjlighet att växa sig stora, så att beståndet kan återhämta sig och förhoppningsvis börja sprida sig i hela Östersjön, till nytta för kustnära fiske och fritidsfiske.

Utskriftsversion

Fullständiga tabeller över kvoter och fångster finns på sid 17 – 19 i denna länk:

https://raddaostersjotorsken.se/wp-content/uploads/BS2020-siktsfrklaring-torsk-dec-2017-webb.pdf

Forskning visar att torsken i Östersjön har en central roll i havets ekosystem. Som toppredator spelar torsken en stor roll för växt- och djurlivet. Det innebär att en rubbning av torskbeståndet får konsekvenser i hela Östersjön.

Torsken fyller olika funktioner i ekosystemet vid olika åldrar och storlek. Som yngel livnär sig torsken på små djurplankton, det är inte förrän senare i livet som torsken livnär sig på andra fiskar. På så sätt reglerar torskar i olika storlekar beståndet av andra arter. På senare år har torsken blivit mindre på såväl längden som bredden. Torsken leker idag vid en snittstorlek på 20 cm jämfört med 40 cm för bara tjugo år sedan. En orsak till att torsken har minskat drastiskt i storlek är ett alltför hårt fisketryck. Trålfisket har under årtionden tagit upp alla torskar större än ca 35 cm vilket resulterat i att torskbeståndet i Östersjön idag utgörs av små och klena torskar, istället för livskraftiga fiskar i olika storlekar. Det innebär att beståndet inte längre kan fylla samma funktion i ekosystemet och balansen i Östersjön är hotad.

Gynnsamma förhållanden för reproduktion under 70-talet ledde till att torskbeståndet i Östersjön var rekordstort. Under den här tiden var torsken vanlig på många platser i Östersjön. Under mitten av 80-talet minskade torskbeståndet kraftigt för att sedan kollapsa helt. Kollapsen berodde på ett högt fisketryck i kombination med svåra förhållanden för reproduktion. I samband med att beståndet reducerades, och att dess lekområden minskade från tre till ett, minskade också torskens utbredning i Östersjön. Det faktum att torsken försvann från vissa områden gjorde att forskare kunde undersöka effekterna av torskens tillbakagång på övriga arter i ekosystemet. På de platser där torsken försvann kunde man notera en dramatisk ökning av torskens huvudföda – skarpsill. Skarpsillsbeståndets varierande storlek över tid kunde tydligt korreleras med torskbeståndets storlek. Likt en dominoeffekt får det även konsekvenser för andra arter och organismer i havet. Skarpsillen i sin tur äter primärt djurplankton, som minskade när skarpsillsbeståndet ökade. Det verkar också som att mängden växtplankton ökade när djurplankton minskade, vilket kan förstärka effekten av övergödning.

Det här visar på att det finns beroenden mellan olika arter i havet. Utfiskning av en nyckelart som torsken får inte bara konsekvenser lokalt för den enskilda arten, utan i hela näringskedjan. De faktorer som påverkar torskens utbredning och beståndets storlek är i huvudsak hur stort fisketrycket är samt salt- och syrenivåerna i Östersjön. Av dessa två faktorer är fisket det som vi människor styr direkt över.

Torskens viktiga roll i ekosystemet belyser vikten av en förvaltning som ser till ekosystemet i sin helhet. 2015 antog EU en flerårig plan för att förvalta torsk, skarpsill och sill/strömming i Östersjön. Tanken med planen är att ta hänsyn till hur arterna påverkar varandra och att förvalta bestånden därefter. Det har ännu inte införts några åtgärder inom ramen för den fleråriga planen för att komma till rätta med det krisande torskbeståndet. Med tanke på torskbeståndets roll för balansen i hela Östersjön är det hög tid att något görs. Ett förbud mot bottentrålning vore ett första steg för att låta torskbeståndet återhämta sig.

Utskriftsversion

Östersjöns miljö definieras bland annat av att det består av färre arter i förhållande till andra havsområden. Artfattigdomen gör Östersjön känslig gentemot förändringar då viktiga ekosystemfunktioner bibehålls av ett begränsat antal arter. Haven var tidigare skyddade av dess storlek, men idag genomgår våra hav stora förändringar som påverkar de flesta marina organismer. Idag påverkar människan miljön och ekosystemen på alla nivåer.

Östersjötorsken delas in i två olika bestånd: det västra beståndet och det östra beståndet. Det östra beståndet är betydligt större än det västra och är även spritt över ett större geografiskt område.

Torsken finns längs hela Sveriges kust. Idag vet man att det rör sig om tre genetiskt unika bestånd: 1. östra Östersjön, 2. västra Östersjön inklusive Öresund, Kattegatt och östra Skagerrak, samt 3. Nordsjön inklusive västra Skagerrak. Det har under lång tid skett en evolutionär anpassning hos alla torskbestånd, svarande mot de unika förhållanden som råder i respektive havsområde.

Torsken i östra beståndet i Östersjön är anpassad för en lägre salthalt: äggen är större och flyter högre upp i vattenmassan. Östersjötorskens blodgrupp möjliggör även att de kan vistas i miljöer med låg syrehalt och temperatur. Östra beståndet leker huvudsakligen i Bornholmsbassängen varifrån yngel sprids in i Östersjön. Leken sker på sommaren till skillnad från alla övriga torskbestånd som leker på vintern och våren.

Dessa skillnader gör att torsken i östra Östersjön har blivit en helt genetiskt unik art, med obefintligt utbyte av gener med andra torskbestånd. Om torsken går förlorad i Östersjön kommer dess plats inte kunna fyllas naturligt av torsk från ett annat område och eventuella försök att återersätta den kommer att misslyckas.

Fiskar vi ner östersjötorsken till så låga nivåer så att den inte kan fortsätta att reproducera sig riskerar vi att förlora den för alltid. Det i sin tur skulle få stora konsekvenser för Östersjöns ekosystem i sin helhet där balansen är beroende av ett fåtal arter. Risken för detta ökar när torsken idag leker på endast en plats i Östersjön och dess förökning försvåras ytterligare av oregelbundna inflöden av saltvatten till havet. Det betyder att det förekommer en ökad risk för lokal utrotning av östersjötorsken om fiskeförvaltningen inte ser till att det finns en tillräckligt stor population av torsk, och att tidigare lekområden kan återetableras.

Idag är den vetenskapliga rådgivningen osäker för torsken i östra Östersjön. Torsken är smal och liten och fångstnivåerna är nere på historiskt låga nivåer. Ändå tillåts ett fortsatt trålfiske efter torsk i Östersjön och trålarna fortsätter trots förbud att kasta stora mängder av död fisk överbord som inte uppfyller rätt storlek.

Vill du läsa mer om torskens genetik?
Informationen är bland annat hämtad från dessa två vetenskapliga artiklar:

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4494048/

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21446396

Utskriftsversion

Den senaste tidens fiskedebatt har handlat om det resursslöseri som fortfarande pågår i Östersjön. Varje år slängs miljontals torskar överbord i Östersjön, trots att det sedan 2015 är förbjudet.

Fisk kastas i regel överbord för att den är för liten för att säljas eller för att den saknar ekonomiskt värde. Förbudet kallas landningsskyldigheten och infördes i Östersjön redan 2015. Beslutet hade en stor folklig och politisk opinion bakom sig och Sveriges vice statsminister, Isabella Lövin (MP), drev frågan hårt under sina år som EU-parlamentariker.

I slutet av februari uppmärksammade danska https://www.dr.dk/nyheder/penge/forskere-fiskere-smider-ulovligt-1300-ton-torsk-ud och svenska https://www.dn.se/ekonomi/danska-fiskare-kastar-tonvis-med-fisk-i-havet/ medier en undersökning från DTU som visade att danska fiskare i Östersjön slängde ut tio procent av all torsk som fångats under 2016. Vidare uppmärksammade BalticSea2020 att bottentrålare står för 97 % av utkasten av torsk i Östersjön: https://www.hd.se/2018-02-19/ostersjotorsken-ar-en-forlorad-ekonomisk-resurs-ingen-kan-tjana-pengar-pa-den-lat-den-inte-ocksa-ga-forlorad-som-art

Danmarks Tekniska universitets undersökning visar att danska fartyg kastade ut ca 1300 ton torsk under 2016. Det kan jämföras med hela den svenska kvoten för det västra beståndet för 2017 som låg på 870 ton.

Ordföranden för den danska fiskeriföreningen säger själv att alla fiskare inte följer reglerna. Han menar på att det tar tid att anpassa fisket efter ett nytt regelverk och att detta inte bidrar till något överfiske. Det håller dock inte de danska socialdemokraternas fiskeripolitiska talesperson med om som menar på att det är fullständigt ohållbart att utkasten fortfarande pågår i så stor omfattning.

Samtidigt som små torskar fortsätter att kastas överbord ligger fångsterna av östersjötorsk på historiskt låga nivåer. I direkt kontrast mot vad som var tanken med landningsskyldigheten kastas fortfarande miljontals torskar överbord årligen. I princip allt utkast sker från trålfisket i östra Östersjön. Kontroll av utkast görs bäst till havs, trots detta har kontrollerna till havs inte ökat och ingen medlemsstat har infört kameraövervakning på fartygen.

Kontroll av utkast och datainsamling till forskningen i Östersjön försvåras ytterligare av att fiskare inte tillåter forskare att komma ombord på fartygen. Den problematiken har förvärrats bland svenska fartyg sedan landningsskyldighetens införande.

Eftersom de flesta fiskar dör när de kastas överbord innebär utkasten ett stort resursslöseri. Vidare innebär ett misslyckat införande av landningsskyldigheten att det dagligen pågår olagliga utkast av torsk i Östersjön och att fiskenäringen fortsätter att öppet bryta mot lagstiftningen. Detta hotar inte bara torskbestånden utan även balansen i Östersjöns ekosystem.

Utskriftsversion

Vi har ett torskbestånd i Östersjön som är på väg mot kollaps, men förslag om drastiska åtgärder avfärdas för att skydda fiskenäringen. Det kan därför vara på sin plats att studera hur stor fiskenäringen är.
Nedanstående tabell visar antalet anställda och förädlingsvärde i de marina näringarna.

Källa: SCB Havs- och vattenmyndighetens rapport 2017:32.
Enligt uppgift från HaV omfattar siffran ”399 heltidarbetande fiskare” endast anställda i aktiebolag och andra bolagsformer, siffran inkluderar inte enskilda näringsidkare. Räknar vi med dessa finns det ca 800 aktiva yrkesfiskare idag.

De vill slå vakt om fiskenäringen

Många fiskbestånd är hotade och föremål för debatt. I Östersjön har torsken en särställning som den största rovfisken och spelar en viktig roll för balansen och miljön. När torskbeståndet i Östersjön är på väg att kollapsa, borde det föranleda drastiska beslut för att skydda torsken.

En orsak till att besluten uteblir är att det i både svensk och europeisk debatt om fiskbestånd framhålls behovet av att skydda fiskenäringen. EUs gemensamma fiskepolitik, GFP, som reglerar det mesta av kommersiellt fiske i Östersjön:

”EU:s fiskeripolitik ska se till att fiske och vattenbruk är hållbara näringar – miljömässigt, ekonomiskt och socialt. De ska också vara en källa till nyttig mat för människorna i EU. Målet är att verka för en dynamisk fiskerinäring och se till att samhällen där fiskenäringen är viktig har en skälig levnadsstandard.” (https://ec.europa.eu/fisheries/cfp_sv)

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht har vid upprepade tillfällen uttalat vikten av att skydda fiskenäringen, t ex i en kommentar till fiskekvoterna för Östersjön 2018: ”Vad gäller utfallet för både torsk och lax är jag nöjd med resultatet som jag anser är i linje med vår målsättning. Det gynnar vår fiskenäring, våra kustsamhällen och förser både oss och framtida generationer med hälsosamma livsmedel” (http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/10/ostersjons-fiskekvoter-for-2018-beslutade/)

Havs- och vattenmyndigheten, HaV, har uppdraget att fastställa kriterier för god havsmiljö som ett led i genomförandet av Havsmiljöförordningen. I princip samtliga kriterier är baserade på biologiska bedömningar, utom det kommersiella fisket där god havsmiljö också ska ta hänsyn till ekonomiska och sociala kriterier i enlighet med den gemensamma fiskepolitiken. (HaV rapport 2017:32)

Det svenska torskfisket i Östersjön bedrivs av bottentrålare från hela Sverige. Totalt har 40 båtar licens, men sannolikt är det färre än hälften som fiskar i någon större omfattning.

Fiskenäringen är alltså mycket begränsad till både sysselsättning och ekonomiskt värde. Den stöds av stora subventioner som i sin tur kräver en omfattande byråkrati. Sverige har EUs högsta förvaltningskostnader för fiske. På svenska myndigheter arbetar minst 100 personer med fiskeförvaltning.

Politikens stora fokus på fiskenäringen, omfattande förvaltningskostnader och direkta subventioner ska alltså ställas mot miljökonsekvenserna av ett torskbestånd i Östersjön på väg mot kollaps.

Det ska också ställas mot andra sätt att utnyttja de marina resurserna. SCB uppskattar att ca 1.4 miljoner svenskar årligen ägnar sig åt fritidsfiske. Som tabellen ovan visar sysselsätter den marina turismen i Östersjön ca 30.000 heltidstjänster och skapar ett förädlingsvärde på ca 15 miljarder kronor.

Utskriftsversion