Ida

Redan vid starten av BalticSea2020 identifierade vi fisket som en av de viktigaste frågorna för Östersjöns miljö. När vi nu planenligt förändrar vårt eget miljöarbete har vi samlat all den kunskap och erfarenhet vi upparbetat genom åren i ett visionsdokument för det framtida fisket i Östersjön. Det är en rapport som vi hoppas ska vara ett första steg för en sundare fiskeripolitik som prioriterar miljö, hållbarhet och småskaligt fiske.

Småskaligt östersjöfiske: bättre för miljö, statskassan och samhället

Vi vill visa det allvarliga tillståndet för Östersjöns fiskbestånd och att fisket i dess nuvarande form inte bidrar till samhällsekonomin. Ett fokus på småskaligt, kustnära fiske skulle kunna skapa betydande värden, både för miljön, statskassan och samhället.

Östersjöns fiskekris

Christoph Humborg och Henrik Svedäng går igenom det kritiska läget för fiskbestånden. Östersjön är ett ungt, artfattigt bräckt innanhav. Många växter och djur har unika anpassningar till den krävande miljön. De är därför svåra att ersätta. Genom näringsberikning blev Östersjön alltmer produktiv under 1900-talet. Fiskproduktionen ökade stadigt fram till 1980-talet, med framförallt ökade bestånd av sill, skarpsill och torsk. Därefter har många av Östersjöns fiskbestånd utarmats genom ett för högt fisketryck. Särskilt olika rovfiskarter har varit hårt utsatta. I framtiden kan lokala strömmingsbestånd vara i farozonen.

Östersjöfiskets värde och potential

Stefan Fölster beskriver de kostnader för stat och samhälle som det storskaliga, industriella fisket orsakar. Subventioner, skatteundantag och administration av fisket kostar staten årligen ca 270 mkr, bara för Östersjön. Skatteintäkterna från östersjöfisket beräknas till 22 mkr per år. Skattebetalarna har betydligt större nettokostnader än det förädlingsvärde som det storskaliga östersjöfisket skapar. Stefan Fölster visar också att den samhällsekonomiska vinsten av att ställa om fisket till småskaligt fiske, fritidsfiske och fisketurism är i storleksordningen 450-500 mkr/årligen.

Storskalig trålning bör förbjudas

Per Larsson förklarar varför storskalig trålning bör förbjudas i Östersjön. Trålningen som metod är fabriksmässig, mycket bränslekrävande och synnerligen effektiv när den kombineras med modern elektronisk spårningsutrustning. Ur ekologisk synvinkel är metoden helt förkastlig. I Öresund, som haft trålförbud under många år, finns fortfarande ett livskraftigt torskbestånd.

Det går att återuppbygga bestånden

I kortare artiklar visar vi att man kan återuppbygga fiskebestånd om reglerna är tydliga. Vi visar på exempel från både USA och Hjälmaren i Sverige. Vi berättar också om den innovations- och initiativkraft som finns i det kustnära, småskaliga fisket, från Blekinge till Stockholms skärgård.

Ytterst är det en fråga om politiska beslut, i Sverige och i EU. Om vi menar allvar med att förbättra Östersjöns miljö måste politikerna prioritera ett hållbart, småskaligt fiske. Som dessutom kan bli betydligt mer lönsamt för både yrkesfiskarna och kustsamhällena samt skattebetalare och statskassa.

Läs rapporten i sin helhet på BalticSea2020s hemsida genom att klicka här.

I vår Fiskebrief har vi hittills fokuserat på östersjötorskens kris, men vi har flera gånger påpekat behovet av en ekosystembaserad förvaltning eftersom fiskbestånden är beroende av och påverkar varandra. Nu blir det allt tydligare att fiskepolitiken misslyckats inte bara med torsken utan med flera andra bestånd.

Häftig strömmingsdebatt

I samband med ICES vetenskapliga rekommendationer för fisket 2021 skrev vi i Fiskebrief 24 om sillen i centrala Östersjön och strömmingen i skärgården. Utvecklingen för sillen i centrala Östersjön är oroväckande, inte minst eftersom den har så stora likheter med hur torskfisket utvecklades innan kollapsen och att kvotsättning och fiske i huvudsak baseras på en enda årsklass, den från 2014.

Tidningen Mitti skrev i våras en serie artiklar som avslutades med att landsbygdsminister Jennie Nilsson uttalade sig att hon inte avsåg att driva frågan om stopp för det storskaliga fisket i Östersjön eller en utflyttning av trålgränsen till 12 sjömil:

“Men den ansvariga ministern, Jennie Nilsson (S), tänker inte driva den frågan.
– I nuläget finns det inga vetenskapliga grunder för att bedriva en sådan politik, säger hon.”

Detta uttalande föranledde en för Östersjöns fiskepolitik ovanligt livlig politisk debatt. I Norrtelje Tidning skrev tre socialdemokrater att de krav som förts fram i samband med artikelserien måste ställas mot den vetenskapliga rådgivningen som enligt dem saknar belägg för kopplingen mellan storskaligt fiske och sämre strömmingsfångster. S politikerna menade att det saknas möjligheter för Sverige att agera på egen hand. Tre centerpartister svarade att de var förvånade över socialdemokraternas försvar för det storskaliga fisket och bristen på politisk vilja. I en slutreplik menar socialdemokraterna att vi måste arbeta utifrån den förvaltningsmodell som så många arbetat för att få på plats. Vi förstår att intentionerna vid bildandet av gällande förvaltningsmodeller varit goda. Men utvecklingen i flera av våra kommersiella fisken visar tydligt att modellen inte fungerar och det är politikens ansvar att föreslå och genomföra nödvändiga åtgärder.

Landsbygdsministern börjar inse problemet

Under våren ställdes i riksdagen flera skriftliga frågor till landsbygdsminister Jennie Nilsson om strömmingen och industrifisket. Det två första, från Nina Lundström (L) respektive Elin Segerlind (V) besvarades innan ICES rekommendationer kommit för nästa års fiske. I sina svar hänvisar landsbygdsministern till att innevarande års kvoter är inom ramen för ett hållbart fiske och att Havs- och Vattenmyndigheten fördelar kvoter och övervakar fisket.

Den tredje frågan, från Betty Malmberg (M), ställdes efter att ICES rekommendationer kommit, som visade att sillbeståndet i centrala Östersjön fiskas över hållbara nivåer. Landsbygdsministerns svar är nu något mer engagerat. Ministern delar frågeställarens oro för det kustnära fisket och är beredd att vidta åtgärder, men det förutsätter enligt ministern vetenskapliga data som belägger misstankarna.

Reaktionerna från landsbygdsministern och de socialdemokratiska politikerna känns igen från förr. Det finns en svensk tilltro till fiskeförvaltningen som gav oss många års passivitet kring östersjötorsken. Jennie Nilssons företrädare uttalade år efter år att han var nöjd efter kvotförhandlingarna, de som tillslut gav oss torskkrisen och dagens totala fiskestopp. Det går inte heller att gömma sig bakom vetenskapen genom att hävda att ”vi måste veta mer”. Vi vet tillräckligt för att agera idag, ICES har sedan 1974 noga följt sillens utveckling i centrala Östersjön. Det som händer idag är med andra ord ingen överraskning för någon som stått fiskefrågorna nära.

Samtidigt visade förra årets agerande av Sverige, Finland och Kommissionen att det finns stort utrymme för att fatta drastiska fiskepolitiska beslut, om bara viljan finns. ICES bedömning av sillbeståndet i centrala Östersjön talar sitt tydliga språk. Sverige måste vara tydlig mot Kommissionen inför de fortsatta kvotförhandlingarna under sensommaren och hösten samtidigt som man söker allianser med andra Östersjöstater.

Landsbygdsministern säger att detta är en prioriterad fråga. Vi är många som följer hennes arbete för fiskbestånden och miljön i Östersjön.

Det är skillnad på märkning och miljömärkning

Just nu förvirras bilden av att MSC i slutet av juni certifierat strömmings-, sill- och skarpsill-fisket i centrala Östersjön som hållbart, just det industrifiske som kritiserats så hårt under våren. Ett beslut som är mycket svårt att förstå. För sillen/strömmingen redovisar ICES sex kriterier som trafiksignaler; grönt, gult och rött, fyra av dessa lyser rött: Det fiskas mer än den hållbara avkastningen, man överskrider förvaltningsplanen, och mest allvarligt, sillbeståndet är under referenspunkten för hållbar återväxt.

Det är vanskligt med miljömärkningar som ska anpassas till internationella kriterier och organisationernas behov av finansiering. MSC certifierade tidigare Östersjöns torskfiske, men tvingades efter några år dra tillbaka sitt beslut när östersjötorskens kollaps blev uppenbar. Intentionerna med MSCs certifiering är goda, men det gör det svårt för handlare och konsumenter att göra rätt. Precis som rådande fiskeförvaltning kan MSCs kriterier vara i stort behov av översyn och förändring.

MSC skriver i sitt pressmeddelande om 60 meters trålare från Västkusten. De stora industritrålarna må ha förvaltningssystemet och kvoterna på sin sida och t o m lyckas bli MSC-certifierade, men det illustrerar fiskepolitikens avigsidor. Strömmingen i skärgården väcker folkligt engagemang och det kommer att krävas politisk handlingskraft av landsbygdsministern.

Utskriftsversion

Fredagen den 29 maj presenterade Internationella Havsforskningsrådet (ICES), som är rådgivande instans i EUs fiskeförvaltning, sin rekommendation till nästa års fiskekvoter för östersjötorsken.

Tydliga besked till kommissionen och fiskeministrarna

När allt riktat fiske mot torsken i det östra beståndet stoppades i juli 2019 beskrev EU-kommissionen beslutet som en akut åtgärd för att rädda Östersjötorsken. Årets rekommendation från ICES tydliggör att de fortsatt anser att det inte bör fiskas av det krisdrabbade östra beståndet.

Det är ett mycket klokt beslut. BalticSeaS2020 anser för det första att fiskeriförvaltningen inte skulle styras så kortsiktigt som det gör inom ramen för EUs fiskepolitik. Erfarenheter från andra fiskebestånd är tydliga, det återhämtar sig inte på ett år utan det krävs långsiktiga insatser och ambitioner. För det andra menar vi att förvaltningen inte avgränsas till enskilda arter och bestånd. Fisken lever i ett ekosystem där förändringar i ett bestånd också påverkar andra fiskarter.

Västra beståndet är illa ute

För det västra beståndet rekommenderas ICES en kvot på 2960–7724 ton. Det är en minskning jämfört med föregående år men är dock ett mycket otydligt råd. Ett så brett spann lämnar mer utrymme för tolkning och godtycklighet än vad som är önskvärt. Den vetenskapliga rådgivningen måste ge politiken tydligare svar på vad bestånden faktiskt tål.

Den fisk som fiskas i västra beståndet är huvudsakligen född under ett och samma år, fiskar vi bort denna årskull riskerar vi att knäcka det västra beståndet också. ICES konstaterar också att fisketrycket är för högt och att beståndet fortsatt är under referenspunkten för en hållbar tillväxt.

I detta osäkra läge anser BalticSea2020 att politikerna behöver vara ytterst försiktiga, en kvot i den nedre delen av det föreslagna spannet är det enda rimliga beslutet.

Sill och strömming

Under våren har krisen för strömmingen i Stockholms skärgård uppmärksammats. Kustfiskare har svårt att hitta någon strömming, samtidigt som industritrålare tar upp stora fångster nära kusten. ICES rekommendation för sillen (strömmingen) i centrala Östersjön innehåller varningssignaler. Fisketrycket är för högt och beståndet har sjunkit under referenspunkten för hållbar tillväxt. Fångsten baseras fortfarande huvudsakligen på en årsklass (2014).

ICES föreslår minskad kvot för 2021, från årets ca 180.000 ton till ca 110.000 ton för nästa år. Men det finns orosmoln som vi känner igen från östersjötorsken för ett antal år sedan: Anekdotiska uppgifter om uteblivna fångster, kvoter baserade på enstaka årsklasser och en handfallenhet från myndigheter att ta itu med problemet tidigt. Vi kommer att ta upp sillen och strömmingen i skärgården i nästa Fiskebrief.

Ekosystemförvaltning

ICES lämnar rekommendationer för 15-talet arter och bestånd i Östersjön. Kommissionen och ministerrådet fattar sedan beslut om kvoter för 10-talet bestånd. Med några få undantag behandlas inte de olika arternas betydelse i ekosystemet.

Östersjön är ett artfattigt innanhav där fiskeförvaltningen borde ske med en helhetssyn på ekosystemet och där interaktioner mellan arter beaktas. Idag har förvaltningen yrkesfiskets fångstmöjligheter i fokus, men som vi skrivit om många gånger tidigare i Fiskebrief behöver EUs gemensamma fiskepolitik betydligt mer aktiv regional förvaltning i Östersjön, där god ekologisk status sätts främst. Storskaligt industriellt fiske som bedrivs av ett fåtal fiskare kan inte prioriteras högre än Östersjöns miljö och ekologi.

Långsiktiga visioner för fiskeförvaltningen

De senaste åren har kommissionen och ministerrådet, senkommet, hanterat några av de mest akuta bestånden i Östersjön som torsk, lax och öring. För att garantera att återuppbyggnaden av dessa bestånd blir uthållig och innan fler fiskbestånd hamnar i samma situation är det dags att ta ett långsiktigt grepp på fiskeförvaltningen i Östersjön.

Svenska politiker, med landsbygdsministern i spetsen, måste utnyttja de möjligheter som finns till en mer aktiv regional förvaltning. Engagemanget för östersjötorsken och strömmingen i skärgården visar att det finns en opinion och väljare som kommer att utkräva ansvar.

ICES rekommendationer ligger till grund för Kommissionens förslag till kvoter i slutet av augusti. I mitten av oktober beslutar ministerrådet om fiskekvoterna för 2021. Under hela tiden pågår samråd med olika intressenter. Kommissionen uppmanar medlemsstater och regionala organ att tidigt komma med inspel.

Utskriftsversion

I slutet av april beskrev tidningen Mitti supertrålaren Clipperton från västkusten, som i vattnen utanför Stockholms län ensam fiskar 175 gånger mer strömming än alla länets fiskare tillsammans. “Det här får katastrofala följder för hela skärgården säger Henrik C Andersson, länsfiskekonsulent.”

Supertrålarens ägare hävdar att hans fiske är hållbart och att de håller sig inom tilldelade kvoter. Detta storskaliga fiske är ett resultat av EUs fiskepolitik och den svenska tillämpningen av reglerna. Storskaligt överfiske ligger bakom krisen för östersjötorsken, därför borde myndigheterna reagera omedelbart när länsfiskekonsulenten larmar om hot mot fiskbestånd och påverkan på Östersjöns ekologi.

10 år med ITQ – säljbara fiskerätter

För drygt tio år sedan infördes säljbara fiskerätter, sk ITQ i den svenska pelagiska fisket (utsjöfiske efter sill, skarpsill och strömming). Genom åren har några få kapitalstarka företag kunnat tillskansa sig all tillgänglig kvot. Sett ur ett konsolideringsperspektiv har systemet varit framgångsrikt, men det finns också en baksida. I Danmark infördes ITQer för de danska torskfiskarna när fångsterna fortfarande var goda, strax därefter började bestånden kollapsa och med det fiskets ekonomi. det hela slutade med att de danska bankerna blev kvotägare, knappast vad fiskemyndigheter och bankerna själva hade hoppats på.

För vems skull ska vi fiska?

Paradoxalt pågår just nu ett arbete inom Havs- och Vattenmyndigheten för att införa ITQ på andra typer av svenska fisken, däribland på det redan utsatta torskfisket i Östersjön. Att på detta sätt gynna storskaligt fisket vore förödande. Det är förödande för havets miljö, det är förödande för de småskaliga och hållbara kustnära fiskarna och det är förödande för våra kustsamhällen.

Det är inte meningsfullt att diskutera individuella kvoter för torskfisket i Östersjön, eftersom torskbeståndet befinner sig i kris och det kommer att ta mycket lång tid innan det återhämtar sig. Skulle ITQ systemet ändå utökas i Östersjön, måste det vara tidsbestämt och innehålla regler om regelbunden och grundlig utvärdering.

De som försvarar industrifiske i Östersjön, där fångsten blir fiskmjöl, säger att det inte finns någon efterfrågan på sill och strömming för konsumtion. Med tanke på den skada industrifisket gör på fiskebestånden och det kustnära fisket, måste ansvariga ställa sig frågan – för vems skull ska vi fiska? Havets miljö och fiskbeståndens biologiska status måste gå före intäkter för ett fåtal västkustfiskare.

Initiativ för det småskaliga fisket

I Fiskebrief 22 beskrev vi flera initiativ för det småskaliga fisket. Region Stockholms skärgårdsregionråd är initiativtagare till ett nätverk av regioner längs kusten till förmån för det småskaliga, lokalt förankrade fisket. Det politiska trycket för en omställning av fiskepolitiken kommer att öka.

I vår studie av fisket i Öresund visade vi hur lokalt småskaligt yrkesfiske och turistfiske ger betydligt större intäkter till både fiskare och kustsamhällen. I Blekinge startade några småskaliga fiskare Fiskonline där kunder kan boka och köpa av deras fångst redan innan båten kommit i land. Det är sådana innovationer Östersjöns yrkesfiske behöver, inte byråkratiska abrovinker för att fortsätta gynna det storskaliga industrifisket.

Flera intressanta förslag har förts fram för att skydda och prioritera det småskaliga och kustnära fisket:

• Flytta ut trålgränsen och på sikt avskaffa storskaligt fiske där det konkurrerar med småskaligt fiskare eller t ex torskens föda.
• Prioritera det småskaliga fisket också vid minskande kvoter och vid eventuellt införande av ITQ.
• Förenkla och anpassa regler och administration för de fiskare som bedriver fiske småskaligt eller som bisyssla.
• Vissa fiskbestånd bör förvaltas regionalt.
• Fångsterna ska vara avsedda som mat för människor.

Det kommer att ta många år av fiskestopp innan torsken förhoppningsvis kan återhämta sig. Ska det lyckas får inte industrifisket efter sill och skarpsill ta torskens föda. Det krävs att yrkesfisket förändras drastiskt och det måste ske nu: Östersjöns miljö och ekologi måste vara utgångspunkten för hur resurser i havet nyttjas, inte yrkesfiskets intäkter. Yrkesfisket är kraftigt subventionerat och kan aldrig få någon samhällsekonomisk betydelse. Men ett småskaligt, lokalt förankrat fiske kan det, åtminstone på regional nivå då det skapar arbete, ger tillgång till lokalt fångade livsmedel och bidrar till en levande landsbygd.

Utskriftsvänlig version