Debatt

Till 2020 skulle EU:s nya fiskepolitik se till att fisket bedrivs på ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart sätt. Tyvärr pekar allt på att så inte blir fallet och allt för ofta har vi fått ta strid i Europaparlamentet för att inte förlänga tidsfristen eller urholka ambitionerna i denna fiskepolitik. Ofta har diskussionerna kretsat kring Atlantkusten och Medelhavet men tyvärr är bristande ambitioner kännetecknet för torsken i Östersjön. Jag och Centerpartiet vill att EU ska vara ett gott exempel för hållbarhet i världen. Detta gäller inte minst fisket och vi politiska krafter från Sverige måste göra mer för att Östersjön och dess fiskbestånd ska förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt.

I höstas var det samma visa igen när EU:S fiskeministrar samlades för att förhandla nya fiskekvoter för Östersjön. Vetenskapliga råd lyssnas på med ett halvt öra och varningssignalerna om statusen för torsken i Östersjön verkade inte lyckas nå in till förhandlingsrummet i Luxembourg. Resultatet blev att vissa kvoter höjdes jämfört med föregående år, något som både miljöorganisationer och fiskeorganisationer kritiserar.

Ska vi ha en välmående miljö och ekosystem i Östersjön är det otroligt viktigt att vi har kvar livskraftiga fiskbestånd. För fiskeindustrin är det minst lika viktigt för försvinner fiskarna så försvinner deras näring.

För ska det inte bara bli en upprepning av samma nattmangling som förra året i Luxembourg så måste vi politiker på alla nivåer ta ett omtag i frågan. Sverige måste agera tidigare i de förberedande förhandlingarna om fiskekvoterna som föregår ministermötet till hösten. Vi måste titta på lösningar där vissa fiskeredskap kan begränsas framförallt för det storskaliga fisket. Kan man få till en differentiering där man kan säkra det småskaliga kustnära fisket som ofta använder mer skonsamma redskap och metoder och rikta in kvotbegränsningar på framförallt det storskaliga så kommer vi kunna ta viktiga steg framåt. Men det handlar också om att se till att de regler som faktiskt finns på plats också efterlevs, däribland att det beslutade utkasteförbudet verkligen implementeras och efterlevs.

Viktigast är dock att vi politiker bidrar till att kvoterna kommer så nära de vetenskapliga rekommendationerna det bara går. Sverige kan inte låta det vara upp till sista stund för att säkerställa detta utan måste bedriva ett aktivt påverkansarbete på andra länder redan från nu i slutet av våren, då rekommendationerna kommer.

Sverige har tidigare legat i framkant när det gäller en hållbar fiskepolitik på EU-nivå och inte minst alliansregeringen var starkt bidragande till att reformen kom på plats. Tyvärr har det engagemanget dalat och förra hösten var den dåvarande landsbygdsministern Sven-Erik Bucht (S) nöjd med nattens förhandlingar och hur kvoterna sattes. Vi måste få till en förändring och det är ett arbete alla vi politiker måste göra. Annars riskerar torsken försvinna från Östersjön.

Fredrick Federley (C)

Östersjöns ekosystem är på många ställen i total obalans. Övergödning, nedskräpning och överfiske är de främsta orsakerna till dess kritiska tillstånd. Problemen har varit kända länge. Särskilt torskbestånden är allt annat än välmående. Det är på tiden att politiken ingriper till naturens försvar och agerar efter de vetenskapliga råden. För vetenskapen är tydlig – överfisket och övergödningen av Östersjön måste få ett slut annars riskerar ekosystemen att bryta samman.

Torsken utgör ryggraden i ett levande kustsamhälle vid Östersjön. Den är både av stor ekologisk och ekonomisk betydelse. Vi måste utöva påtryckningar från EU-parlamentet till torskens försvar, men framförallt måste Sverige vara pådrivande inom Ministerrådet som har den yttersta makten att besluta om kvoterna. Ministerrådet sätter inte bara för höga kvoter för torsken, även skarpsillen och sillen är utsatt under för högt fisketryck som utgör torskens mat.

Läget för torsken i det Östra beståndet är akut, vi behöver omedelbart upphöra med allt fiske efter torsk i Östra beståndet!

Men all makt ligger inte i Ministerrådets händer. EU-parlamentet har gemensam beslutsrätt om de regionala förvaltningsplanerna. Avsikten med att införa regionalisering i EU:s gemensamma fiskeripolitik var att anpassa de politiska åtgärderna efter unika förutsättningar och historiskt fisketryck i ett specifikt havsområde. Dessvärre har regionaliseringen inte lett till en sådan anpassning, utan snarare utnyttjats av kortsiktiga ekonomiska intressen. Vi, Miljöpartiet, tänker arbeta för att styra om regionaliseringen till vad den var avsedd för, nämligen ökat transparent samarbete mellan de länder som befinner sig i samma region för en bättre och skräddarsydd fiskeri- och havspolitik.

År 2020 är det dags för en revision av Östersjöns förvaltningsplan då kommer Miljöpartiet prioritera följande åtgärder:

• Införa ett stopp mot bottentrålning. Det är en av de vanligaste, men också mest skadliga fiskerimetoderna som orsakar stora skador på livet på havsbotten och som dessutom genererar mycket bifångster. Ett förbud mot bottentrålning skulle styra bort EU:s fiske från destruktiva fiskemetoder och oönskat överfiske.
• Slöseriet med att fullt ätlig fisk kastas tillbaka överbord måste omedelbart upphöra. EU har redan beslutat om den så kallade “landningsskyldigheten”, men efterlevnaden lämnar mycket att önska. EU-Kommissionen måste införa bättre kontroll i form av elektronisk övervakning och kameror för att skapa bättre transparens om var båtarna befinner sig och hur mycket de tar upp. Länder som inte lyder de gemensamma reglerna ska sanktioneras effektivt och proportionerligt.
• Nedskräpningen och föroreningarna behöver åtgärdas genom att kraftfullt fortsätta arbetet mot övergödningen av Östersjön, striktare kemikalielagstiftning för jordbruket, bättre rening av industrier längs kusterna, samt förbud mot att dumpa skräp och plast till havs. Även incitament för att fiska upp skräp ska införas.

Miljöpartiet var drivande i arbetet med EU:s gemensamma fiskeripolitik som antogs år 2013. Vi är redo att bygga vidare och kämpa för en ännu mer offensiv havs- och fiskeripolitik inom EU och inte minst i Östersjön.

Pär Holmgren (MP)

EU:s fiskeripolitik är i grunden baserad på målen om maximal hållbar avkastning, så kallade MSY-nivåer. Dessa tillkom efter en lång period av ohållbart fiske. För att säkerställa att dessa mål efterlevs finns regionala flerårsplaner för olika havsområden. Den första flerårsplanen som antogs som inkluderade målsättningen om MSY var för Östersjön år 2016. Här har moderaterna spelat en betydande och viktig roll, dels i reformeringen av fiskeripolitiken till en mer hållbar sådan, men även för att säkerställa att flerårsplanerna inte urvattnas och att fiskepolitiken baseras på rekommendationer från forskningen.

Östersjöns fiskebestånd har blivit bättre, och vissa bestånd har till viss del återhämtat sig. Men det finns fortsatta problem gällande fisket som är oroande och där forskningen har rekommenderat att kvoterna för vissa fiskar måste sänkas. Sverige följer de kvoter vi tilldelas. Men även om Sverige följer flerårsplanerna och de bestämda reglerna för Östersjön, så delar vi såväl vatten som fiskebestånd med länder som inte tar lika hårt på de bestämmelser som finns. Polskt överfiske har tidigare drabbat Sverige och svenska fiskare. Bristande efterlevnad av etablerade regler är därför ett stort problem för Östersjön och dess fiskebestånd. Jag vill i EU-parlamentet arbeta för att reglerna efterlevs och att EU-kommissionen agerar mer kraftfullt mot överfiske och mot de EU-länder som inte följer bestämda regler.

Även om fiskeindustrin efterlever kvoterna har vi ett annat problem: säl och fåglar som äter fisk. Skarven är i dag betydligt mer skyddad än vad som är nödvändigt för att säkerställa en livskraftig population. Skarven äter dessutom 300-500 gram fisk per dag, vilket leder till att våra fiskebestånd drabbas negativt. Samma problematik ser vi med sälen. Från att ha varit näst intill utrotad för 30 år sedan finns det i dag omkring 50 000 sälar. Sälen fångar, tillsammans med Skarven, lika mycket fisk som Sveriges yrkesfiskare. Vi vill därför se till att det blir lättare att jaga såväl säl som skarv.

Skadlig bottentrålning är en central fråga för fiskepolitiken. Vi moderater är för ett generellt EU-gemensamt förbud mot skadlig bottentrålning givet att det finns förutsättningar för vissa undantag. Exempelvis anser vi att bottentrålning kan accepteras är när det sker på sandbotten, där Östersjöns växtrike inte förstörs, och där ett förbud inte är ändamålsenligt. I andra fall är vi noga med att betona vårt stöd för ett förbud mot skadlig bottentrålning.

Sverige och Östersjön behöver ett långsiktigt och hållbart fiske. Detta gäller inte minst östersjötorsken. Vi måste se till att fiskebestånden når en hälsosam nivå som tillåter, och klarar av, det för samhället viktiga yrkesfisket. De politiska beslut som ska tas på såväl EU-nivå som på nationell nivå bör vara resultatinriktade och baserade på vetenskapliga fakta. Det vore bra för såväl Östersjön som fisket.

Arba Kokalari (M)
M-toppkandidat till EU-parlamentet

Läget för östersjötorsken är akut och Östersjön är ett hotat hav. Vänsterpartiet vill se drastiska åtgärder för att rädda Östersjön och förhindra en kollaps av torskbeståndet, bland annat fiskestopp för torsk och ål och förbud mot bottentrålning.

När jag var ute i Stockholms skärgård som barn på 1970- och 80-talen hände det att vi drog upp torsk i Mysingen, och kraftiga algblomningar har i alla fall jag inget minne av. Algblomningarna, som nu förekommer i stort sett varje sommar och förgiftar min barndoms badvikar, är det mest påtagliga uttrycket för Östersjöns dåliga skick. Att det även hänger samman med torskens försvinnande förstod jag först långt senare.

Nu, våren 2019, är läget så kritiskt för torsken att forskarna talar om pygméfiskar, zombietorskar och slipstorskar. De feta, grönskimrade torskar vi enstaka gånger drog upp ur djupen har nu ersatts av magra stackare som irrar runt längs bottnarna i jakt på föda, svältande och ansatta av parasiter. De är så eländiga att det inte ens längre är kommersiellt gångbart att fiska upp dem. Men då – först då – kanske ändå fisket upphör.

Vänsterpartiet har länge krävt stopp för fiske av östersjötorsken. För det är decennier av överfiske i kombination med brutala fiskemetoder som bottentrålning som har lett till dagens situation. Vilket alltså rubbar hela Östersjöns ekologi. När toppredatorn torsken överfiskas, ökar mängden mindre fiskar, främst skarpsill. De äter i sin tur djurplankton, som minskar kraftigt och därmed inte håller efter beståndet av växtplankton, som ökar kraftigt. Lägg därtill läckage av fosfor och kväve från Östersjöländernas jordbruk, så förvärras övergödningen ytterligare. Planktonen konsumerar upp all syre för sin fotosyntes och dödar havsbottnarna, skapar kraftiga algblomningar och när de sedan bryts ner bildas de giftiga fälten av cyanobakterier.

I vården av våra marina ekosystem blir diskrepansen mellan å ena sidan ekonomins krav på konkurrens och tillväxt och å andra sidan ekosystemens känslighet och behov av balans som störst. Det har suttit extremt långt inne för EU likaväl som för andra regioner och länder att inse att det inte går att ständigt öka fisket genom större båtar och mer effektiva fångstmetoder. Det gick under några decennier, men förr eller senare sätter naturen stopp.

EU har blivit bättre på att sätta kvoter och införa hållbart fiske, men som läget i Östersjön visar är åtgärderna ännu för svaga och efterlevnaden alltför dålig. Vänsterpartiet vill därför se krafttag. Inför ett akut fiskestopp av torsk och ål, förbjud bottentrålning, och se till att jordbruket blir mer ekologiskt och minskar användningen av gödnings- och bekämpningsmedel. Vi måste göra allt vad vi kan för att rädda östersjötorsken, och vi måste göra det nu.

Rikard Warlenius
Ledamot (V) i Stockholms stadsfullmäktige och kandidat till EU-parlamentet

Allt tyder på att beståndet av torsk i Östersjön, i synnerhet öster om Bornholm, har försvagats avsevärt. Efter en topp under 80-talet har fångsterna sjunkit drastiskt. Samtidigt har torskens storlek minskat, vilket i stor utsträckning gjort fisket olönsamt. Exakt vad detta beror på är fortfarande en marinbiologisk gåta. Därför ska vi som politiker vara varsamma med att sätta ned foten i ett vetenskapligt outrett spörsmål. Men eftersom alla beslut, eller brist på beslut, i slutänden är politiska bör vi självklart sätta oss in i problematiken.

En väldigt uppenbar fråga är, har torsken överfiskats? En fråga som inte är helt självklar att besvara då fiskebestånd kan variera över tid och ha många komplexa orsaker. Särskilt i ett så känsligt ekosystem som Östersjön där inte minst salthalten varierar beroende på inflödet av vatten från Nordsjön.

Det vi vet är att trots att fisket varit relativt litet de senaste åren och att de begränsade kvoterna endast delvis tagits upp, har ingen synbar återhämtning skett. Att det handlar om överfiske eller beror på trålning kan alltså vara en förhastad slutsats. På samma gång vore det oklokt att utesluta överfiske som en betydande variabel och vi bör således fundera på hur fisket ska bedrivas framöver. Under tiden ser vi självklart fortsatt fokus på utveckling av både metoder och redskap.

Fastställande av fiskekvoter görs utifrån underlag från ICES (International Council for the Exporation of the Sea), vilket vi anser vara ett helt rimligt förfarande. Att som politiker gå fram med egna kvoter, högre eller lägre, är populism och bör undvikas.

Att det svaga torskbeståndet beror på miljögifter ska inte heller uteslutas. Situationen gällande miljögifter i Östersjön har dock förbättrats sedan 80-talet. Ett arbete som givetvis, under alla omständigheter, bör fortgå.

Vi bör också ställa oss frågan om torsken svälter, eftersom dess storlek skulle kunna tyda på det. Inga teorier utesluts till dess vi har svaren, men det som talar mot detta är att bestånden av både sill och skarpsill, torskens föda, verkar vara i hyfsat skick.

Slutligen har vi gråsälen, vars antal i Östersjön flerdubblats sedan millennieskiftet. Mycket talar för att sälen i synnerhet påverkar de kustnära bestånden och dessutom gör det i princip omöjligt att fiska med passiva redskap. Sälen bidrar även till att sprida parasiter som mycket väl kan hämma torskens tillväxt.

Sverigedemokraternas ledord utifrån dessa förklaringsmodeller är förvaltarskap. Naturresurser ska utnyttjas men inte överutnyttjas. Om torskens bestånd faller måste orsaken utrönas och åtgärder vidtas – vare sig det gäller att reglera fisket, minska utsläpp av miljögifter eller att minska ett för stort sälbestånd. Förvaltning av gemensamma fiskeresurser är ett område som lämpar sig mycket väl för det mellanstatliga samarbetet inom EU. Det är därför en fråga jag har för avsikt att ta med mig till EU-parlamentet för att arbeta vidare med i en bred europeisk kontext, utifrån ett svenskt perspektiv och med Östersjön i fokus.

Jessica Stegrud (SD), kandidat till Europaparlamentet

Torsken är hotad. Beståndet minskar. Fiskarna svälter. Livslängden är kort. Läget för hela Östersjön är allvarligt. Så har det varit länge. Under årtionden har larmrapporterna avlöst varandra. Under den blå ytan döljer sig en ekologisk katastrof. Under somrarna, när algblomningen breder ut sig och det är farligt att bada i det giftiga vattnet, blir det uppenbart och tydligt. Men problemen finns där hela tiden.

Utsläpp och övergödning har lett till bottendöd och hotar fisken. Östersjöns allvarliga läge beror också på överfiske. Till det kommer långsiktig påverkan av klimatförändringarna. Torskens utsatta situation är ett illustrativt exempel på de täta sambanden i Östersjöns sköra miljö. Situationen för torsken i Östersjön ser mörkare ut i dag och har kanske aldrig varit så alarmerande som nu.

Men vi får inte ge upp arbetet med att rädda Östersjön och vända utvecklingen så att framtida generationer kan njuta av både rent vatten och tillgång till fisk. Men det kommer att kräva en rad beslut. Östersjöns resurser måste nyttjas långsiktigt hållbart och hänsyn tas till havets ekosystem.

Ska vi rädda Östersjön krävs det att vi tar ett samlat grepp och arbetar mot alla de olika faktorer som hotar vårt innanhav. Vi behöver fortsätta arbeta mot övergödning och spridning av tungmetaller därför behövs en läckageskatt. Vi vill slopa skattereduktionen till fossila bränslen inom sjöfarten. De fiskemetoder som allvarligt skadar det marina livet och marina biotoper ska förbjudas på EU-nivå. Insatser för att rädda och säkra både ålen och torsken samt det långsiktiga fisket av ål och torsk ska genomföras. Det kan bland annat handla om att enskilda fångstmetoder begränsas eller genom tillfälliga stopp.

Fisket måste hålla sig inom ramen för vetenskapliga bedömningar av vad bestånden tål för att man långsiktigt kunna ska kunna fiska med lönsamhet. Vi måste lyssna på forskarna i ICES som kommer med sin rekommendation i slutet av maj, även om det innebär ett totalt torskfiskestopp. Detta gäller allt fiske, men det är tydligt när det gäller torsken i Östersjön. Yrkesfiskarnas kunskap måste också tas tillvara och det är viktigt med dialog mellan beslutsfattare, fiskare, myndigheter, akademin för att skapa en gemensam verklighetsbild för att få långsiktig hållbarhet och säkra Östersjöns framtida fiske. Mer forskning och utveckling behövs av selektiva och mer miljövänliga fiskeredskap.

Vi behöver jobba lokalt, nationellt och samarbeta med övriga länderna kring Östersjön för att tillsammans jobba med samma mål om att rädda Östersjön och den marina miljön för framtiden. Vi Liberaler säger jag till ett fördjupat Europasamarbete och ett starkt EU som tar sig an klimat- och havsmiljöfrågorna. Vi har inte råd att vänta.

Karin Karlsbro, Liberalernas toppkandidat till Europaparlamentet