Kategori

Fiskebrief

En vision för Östersjöns fiske

By | Fiskebrief

Redan vid starten av BalticSea2020 identifierade vi fisket som en av de viktigaste frågorna för Östersjöns miljö. När vi nu planenligt förändrar vårt eget miljöarbete har vi samlat all den kunskap och erfarenhet vi upparbetat genom åren i ett visionsdokument för det framtida fisket i Östersjön. Det är en rapport som vi hoppas ska vara ett första steg för en sundare fiskeripolitik som prioriterar miljö, hållbarhet och småskaligt fiske.

Småskaligt östersjöfiske: bättre för miljö, statskassan och samhället

Vi vill visa det allvarliga tillståndet för Östersjöns fiskbestånd och att fisket i dess nuvarande form inte bidrar till samhällsekonomin. Ett fokus på småskaligt, kustnära fiske skulle kunna skapa betydande värden, både för miljön, statskassan och samhället.

Östersjöns fiskekris

Christoph Humborg och Henrik Svedäng går igenom det kritiska läget för fiskbestånden. Östersjön är ett ungt, artfattigt bräckt innanhav. Många växter och djur har unika anpassningar till den krävande miljön. De är därför svåra att ersätta. Genom näringsberikning blev Östersjön alltmer produktiv under 1900-talet. Fiskproduktionen ökade stadigt fram till 1980-talet, med framförallt ökade bestånd av sill, skarpsill och torsk. Därefter har många av Östersjöns fiskbestånd utarmats genom ett för högt fisketryck. Särskilt olika rovfiskarter har varit hårt utsatta. I framtiden kan lokala strömmingsbestånd vara i farozonen.

Östersjöfiskets värde och potential

Stefan Fölster beskriver de kostnader för stat och samhälle som det storskaliga, industriella fisket orsakar. Subventioner, skatteundantag och administration av fisket kostar staten årligen ca 270 mkr, bara för Östersjön. Skatteintäkterna från östersjöfisket beräknas till 22 mkr per år. Skattebetalarna har betydligt större nettokostnader än det förädlingsvärde som det storskaliga östersjöfisket skapar. Stefan Fölster visar också att den samhällsekonomiska vinsten av att ställa om fisket till småskaligt fiske, fritidsfiske och fisketurism är i storleksordningen 450-500 mkr/årligen.

Storskalig trålning bör förbjudas

Per Larsson förklarar varför storskalig trålning bör förbjudas i Östersjön. Trålningen som metod är fabriksmässig, mycket bränslekrävande och synnerligen effektiv när den kombineras med modern elektronisk spårningsutrustning. Ur ekologisk synvinkel är metoden helt förkastlig. I Öresund, som haft trålförbud under många år, finns fortfarande ett livskraftigt torskbestånd.

Det går att återuppbygga bestånden

I kortare artiklar visar vi att man kan återuppbygga fiskebestånd om reglerna är tydliga. Vi visar på exempel från både USA och Hjälmaren i Sverige. Vi berättar också om den innovations- och initiativkraft som finns i det kustnära, småskaliga fisket, från Blekinge till Stockholms skärgård.

Ytterst är det en fråga om politiska beslut, i Sverige och i EU. Om vi menar allvar med att förbättra Östersjöns miljö måste politikerna prioritera ett hållbart, småskaligt fiske. Som dessutom kan bli betydligt mer lönsamt för både yrkesfiskarna och kustsamhällena samt skattebetalare och statskassa.

Läs rapporten i sin helhet på BalticSea2020s hemsida genom att klicka här.

Fiskebrief 25: Strömmingen engagerar och MSC förvillar

By | Fiskebrief

I vår Fiskebrief har vi hittills fokuserat på östersjötorskens kris, men vi har flera gånger påpekat behovet av en ekosystembaserad förvaltning eftersom fiskbestånden är beroende av och påverkar varandra. Nu blir det allt tydligare att fiskepolitiken misslyckats inte bara med torsken utan med flera andra bestånd.

Häftig strömmingsdebatt

I samband med ICES vetenskapliga rekommendationer för fisket 2021 skrev vi i Fiskebrief 24 om sillen i centrala Östersjön och strömmingen i skärgården. Utvecklingen för sillen i centrala Östersjön är oroväckande, inte minst eftersom den har så stora likheter med hur torskfisket utvecklades innan kollapsen och att kvotsättning och fiske i huvudsak baseras på en enda årsklass, den från 2014.

Tidningen Mitti skrev i våras en serie artiklar som avslutades med att landsbygdsminister Jennie Nilsson uttalade sig att hon inte avsåg att driva frågan om stopp för det storskaliga fisket i Östersjön eller en utflyttning av trålgränsen till 12 sjömil:

“Men den ansvariga ministern, Jennie Nilsson (S), tänker inte driva den frågan.
– I nuläget finns det inga vetenskapliga grunder för att bedriva en sådan politik, säger hon.”

Detta uttalande föranledde en för Östersjöns fiskepolitik ovanligt livlig politisk debatt. I Norrtelje Tidning skrev tre socialdemokrater att de krav som förts fram i samband med artikelserien måste ställas mot den vetenskapliga rådgivningen som enligt dem saknar belägg för kopplingen mellan storskaligt fiske och sämre strömmingsfångster. S politikerna menade att det saknas möjligheter för Sverige att agera på egen hand. Tre centerpartister svarade att de var förvånade över socialdemokraternas försvar för det storskaliga fisket och bristen på politisk vilja. I en slutreplik menar socialdemokraterna att vi måste arbeta utifrån den förvaltningsmodell som så många arbetat för att få på plats. Vi förstår att intentionerna vid bildandet av gällande förvaltningsmodeller varit goda. Men utvecklingen i flera av våra kommersiella fisken visar tydligt att modellen inte fungerar och det är politikens ansvar att föreslå och genomföra nödvändiga åtgärder.

Landsbygdsministern börjar inse problemet

Under våren ställdes i riksdagen flera skriftliga frågor till landsbygdsminister Jennie Nilsson om strömmingen och industrifisket. Det två första, från Nina Lundström (L) respektive Elin Segerlind (V) besvarades innan ICES rekommendationer kommit för nästa års fiske. I sina svar hänvisar landsbygdsministern till att innevarande års kvoter är inom ramen för ett hållbart fiske och att Havs- och Vattenmyndigheten fördelar kvoter och övervakar fisket.

Den tredje frågan, från Betty Malmberg (M), ställdes efter att ICES rekommendationer kommit, som visade att sillbeståndet i centrala Östersjön fiskas över hållbara nivåer. Landsbygdsministerns svar är nu något mer engagerat. Ministern delar frågeställarens oro för det kustnära fisket och är beredd att vidta åtgärder, men det förutsätter enligt ministern vetenskapliga data som belägger misstankarna.

Reaktionerna från landsbygdsministern och de socialdemokratiska politikerna känns igen från förr. Det finns en svensk tilltro till fiskeförvaltningen som gav oss många års passivitet kring östersjötorsken. Jennie Nilssons företrädare uttalade år efter år att han var nöjd efter kvotförhandlingarna, de som tillslut gav oss torskkrisen och dagens totala fiskestopp. Det går inte heller att gömma sig bakom vetenskapen genom att hävda att ”vi måste veta mer”. Vi vet tillräckligt för att agera idag, ICES har sedan 1974 noga följt sillens utveckling i centrala Östersjön. Det som händer idag är med andra ord ingen överraskning för någon som stått fiskefrågorna nära.

Samtidigt visade förra årets agerande av Sverige, Finland och Kommissionen att det finns stort utrymme för att fatta drastiska fiskepolitiska beslut, om bara viljan finns. ICES bedömning av sillbeståndet i centrala Östersjön talar sitt tydliga språk. Sverige måste vara tydlig mot Kommissionen inför de fortsatta kvotförhandlingarna under sensommaren och hösten samtidigt som man söker allianser med andra Östersjöstater.

Landsbygdsministern säger att detta är en prioriterad fråga. Vi är många som följer hennes arbete för fiskbestånden och miljön i Östersjön.

Det är skillnad på märkning och miljömärkning

Just nu förvirras bilden av att MSC i slutet av juni certifierat strömmings-, sill- och skarpsill-fisket i centrala Östersjön som hållbart, just det industrifiske som kritiserats så hårt under våren. Ett beslut som är mycket svårt att förstå. För sillen/strömmingen redovisar ICES sex kriterier som trafiksignaler; grönt, gult och rött, fyra av dessa lyser rött: Det fiskas mer än den hållbara avkastningen, man överskrider förvaltningsplanen, och mest allvarligt, sillbeståndet är under referenspunkten för hållbar återväxt.

Det är vanskligt med miljömärkningar som ska anpassas till internationella kriterier och organisationernas behov av finansiering. MSC certifierade tidigare Östersjöns torskfiske, men tvingades efter några år dra tillbaka sitt beslut när östersjötorskens kollaps blev uppenbar. Intentionerna med MSCs certifiering är goda, men det gör det svårt för handlare och konsumenter att göra rätt. Precis som rådande fiskeförvaltning kan MSCs kriterier vara i stort behov av översyn och förändring.

MSC skriver i sitt pressmeddelande om 60 meters trålare från Västkusten. De stora industritrålarna må ha förvaltningssystemet och kvoterna på sin sida och t o m lyckas bli MSC-certifierade, men det illustrerar fiskepolitikens avigsidor. Strömmingen i skärgården väcker folkligt engagemang och det kommer att krävas politisk handlingskraft av landsbygdsministern.

Utskriftsversion

Fiskebrief 24: Fiskekvoter 2021 – Långsiktigt fokus behövs

By | Fiskebrief

Fredagen den 29 maj presenterade Internationella Havsforskningsrådet (ICES), som är rådgivande instans i EUs fiskeförvaltning, sin rekommendation till nästa års fiskekvoter för östersjötorsken.

Tydliga besked till kommissionen och fiskeministrarna

När allt riktat fiske mot torsken i det östra beståndet stoppades i juli 2019 beskrev EU-kommissionen beslutet som en akut åtgärd för att rädda Östersjötorsken. Årets rekommendation från ICES tydliggör att de fortsatt anser att det inte bör fiskas av det krisdrabbade östra beståndet.

Det är ett mycket klokt beslut. BalticSeaS2020 anser för det första att fiskeriförvaltningen inte skulle styras så kortsiktigt som det gör inom ramen för EUs fiskepolitik. Erfarenheter från andra fiskebestånd är tydliga, det återhämtar sig inte på ett år utan det krävs långsiktiga insatser och ambitioner. För det andra menar vi att förvaltningen inte avgränsas till enskilda arter och bestånd. Fisken lever i ett ekosystem där förändringar i ett bestånd också påverkar andra fiskarter.

Västra beståndet är illa ute

För det västra beståndet rekommenderas ICES en kvot på 2960–7724 ton. Det är en minskning jämfört med föregående år men är dock ett mycket otydligt råd. Ett så brett spann lämnar mer utrymme för tolkning och godtycklighet än vad som är önskvärt. Den vetenskapliga rådgivningen måste ge politiken tydligare svar på vad bestånden faktiskt tål.

Den fisk som fiskas i västra beståndet är huvudsakligen född under ett och samma år, fiskar vi bort denna årskull riskerar vi att knäcka det västra beståndet också. ICES konstaterar också att fisketrycket är för högt och att beståndet fortsatt är under referenspunkten för en hållbar tillväxt.

I detta osäkra läge anser BalticSea2020 att politikerna behöver vara ytterst försiktiga, en kvot i den nedre delen av det föreslagna spannet är det enda rimliga beslutet.

Sill och strömming

Under våren har krisen för strömmingen i Stockholms skärgård uppmärksammats. Kustfiskare har svårt att hitta någon strömming, samtidigt som industritrålare tar upp stora fångster nära kusten. ICES rekommendation för sillen (strömmingen) i centrala Östersjön innehåller varningssignaler. Fisketrycket är för högt och beståndet har sjunkit under referenspunkten för hållbar tillväxt. Fångsten baseras fortfarande huvudsakligen på en årsklass (2014).

ICES föreslår minskad kvot för 2021, från årets ca 180.000 ton till ca 110.000 ton för nästa år. Men det finns orosmoln som vi känner igen från östersjötorsken för ett antal år sedan: Anekdotiska uppgifter om uteblivna fångster, kvoter baserade på enstaka årsklasser och en handfallenhet från myndigheter att ta itu med problemet tidigt. Vi kommer att ta upp sillen och strömmingen i skärgården i nästa Fiskebrief.

Ekosystemförvaltning

ICES lämnar rekommendationer för 15-talet arter och bestånd i Östersjön. Kommissionen och ministerrådet fattar sedan beslut om kvoter för 10-talet bestånd. Med några få undantag behandlas inte de olika arternas betydelse i ekosystemet.

Östersjön är ett artfattigt innanhav där fiskeförvaltningen borde ske med en helhetssyn på ekosystemet och där interaktioner mellan arter beaktas. Idag har förvaltningen yrkesfiskets fångstmöjligheter i fokus, men som vi skrivit om många gånger tidigare i Fiskebrief behöver EUs gemensamma fiskepolitik betydligt mer aktiv regional förvaltning i Östersjön, där god ekologisk status sätts främst. Storskaligt industriellt fiske som bedrivs av ett fåtal fiskare kan inte prioriteras högre än Östersjöns miljö och ekologi.

Långsiktiga visioner för fiskeförvaltningen

De senaste åren har kommissionen och ministerrådet, senkommet, hanterat några av de mest akuta bestånden i Östersjön som torsk, lax och öring. För att garantera att återuppbyggnaden av dessa bestånd blir uthållig och innan fler fiskbestånd hamnar i samma situation är det dags att ta ett långsiktigt grepp på fiskeförvaltningen i Östersjön.

Svenska politiker, med landsbygdsministern i spetsen, måste utnyttja de möjligheter som finns till en mer aktiv regional förvaltning. Engagemanget för östersjötorsken och strömmingen i skärgården visar att det finns en opinion och väljare som kommer att utkräva ansvar.

ICES rekommendationer ligger till grund för Kommissionens förslag till kvoter i slutet av augusti. I mitten av oktober beslutar ministerrådet om fiskekvoterna för 2021. Under hela tiden pågår samråd med olika intressenter. Kommissionen uppmanar medlemsstater och regionala organ att tidigt komma med inspel.

Utskriftsversion

Fiskebrief nr 23 – Prioritera det småskaliga fisket

By | Fiskebrief

I slutet av april beskrev tidningen Mitti supertrålaren Clipperton från västkusten, som i vattnen utanför Stockholms län ensam fiskar 175 gånger mer strömming än alla länets fiskare tillsammans. “Det här får katastrofala följder för hela skärgården säger Henrik C Andersson, länsfiskekonsulent.”

Supertrålarens ägare hävdar att hans fiske är hållbart och att de håller sig inom tilldelade kvoter. Detta storskaliga fiske är ett resultat av EUs fiskepolitik och den svenska tillämpningen av reglerna. Storskaligt överfiske ligger bakom krisen för östersjötorsken, därför borde myndigheterna reagera omedelbart när länsfiskekonsulenten larmar om hot mot fiskbestånd och påverkan på Östersjöns ekologi.

10 år med ITQ – säljbara fiskerätter

För drygt tio år sedan infördes säljbara fiskerätter, sk ITQ i den svenska pelagiska fisket (utsjöfiske efter sill, skarpsill och strömming). Genom åren har några få kapitalstarka företag kunnat tillskansa sig all tillgänglig kvot. Sett ur ett konsolideringsperspektiv har systemet varit framgångsrikt, men det finns också en baksida. I Danmark infördes ITQer för de danska torskfiskarna när fångsterna fortfarande var goda, strax därefter började bestånden kollapsa och med det fiskets ekonomi. det hela slutade med att de danska bankerna blev kvotägare, knappast vad fiskemyndigheter och bankerna själva hade hoppats på.

För vems skull ska vi fiska?

Paradoxalt pågår just nu ett arbete inom Havs- och Vattenmyndigheten för att införa ITQ på andra typer av svenska fisken, däribland på det redan utsatta torskfisket i Östersjön. Att på detta sätt gynna storskaligt fisket vore förödande. Det är förödande för havets miljö, det är förödande för de småskaliga och hållbara kustnära fiskarna och det är förödande för våra kustsamhällen.

Det är inte meningsfullt att diskutera individuella kvoter för torskfisket i Östersjön, eftersom torskbeståndet befinner sig i kris och det kommer att ta mycket lång tid innan det återhämtar sig. Skulle ITQ systemet ändå utökas i Östersjön, måste det vara tidsbestämt och innehålla regler om regelbunden och grundlig utvärdering.

De som försvarar industrifiske i Östersjön, där fångsten blir fiskmjöl, säger att det inte finns någon efterfrågan på sill och strömming för konsumtion. Med tanke på den skada industrifisket gör på fiskebestånden och det kustnära fisket, måste ansvariga ställa sig frågan – för vems skull ska vi fiska? Havets miljö och fiskbeståndens biologiska status måste gå före intäkter för ett fåtal västkustfiskare.

Initiativ för det småskaliga fisket

Fiskebrief 22 beskrev vi flera initiativ för det småskaliga fisket. Region Stockholms skärgårdsregionråd är initiativtagare till ett nätverk av regioner längs kusten till förmån för det småskaliga, lokalt förankrade fisket. Det politiska trycket för en omställning av fiskepolitiken kommer att öka.

vår studie av fisket i Öresund visade vi hur lokalt småskaligt yrkesfiske och turistfiske ger betydligt större intäkter till både fiskare och kustsamhällen. I Blekinge startade några småskaliga fiskare Fiskonline där kunder kan boka och köpa av deras fångst redan innan båten kommit i land. Det är sådana innovationer Östersjöns yrkesfiske behöver, inte byråkratiska abrovinker för att fortsätta gynna det storskaliga industrifisket.

Flera intressanta förslag har förts fram för att skydda och prioritera det småskaliga och kustnära fisket:

  • Flytta ut trålgränsen och på sikt avskaffa storskaligt fiske där det konkurrerar med småskaligt fiskare eller t ex torskens föda.
  • Prioritera det småskaliga fisket också vid minskande kvoter och vid eventuellt införande av ITQ.
  • Förenkla och anpassa regler och administration för de fiskare som bedriver fiske småskaligt eller som bisyssla.
  • Vissa fiskbestånd bör förvaltas regionalt.
  • Fångsterna ska vara avsedda som mat för människor.

Det kommer att ta många år av fiskestopp innan torsken förhoppningsvis kan återhämta sig. Ska det lyckas får inte industrifisket efter sill och skarpsill ta torskens föda. Det krävs att yrkesfisket förändras drastiskt och det måste ske nu: Östersjöns miljö och ekologi måste vara utgångspunkten för hur resurser i havet nyttjas, inte yrkesfiskets intäkter. Yrkesfisket är kraftigt subventionerat och kan aldrig få någon samhällsekonomisk betydelse. Men ett småskaligt, lokalt förankrat fiske kan det, åtminstone på regional nivå då det skapar arbete, ger tillgång till lokalt fångade livsmedel och bidrar till en levande landsbygd.

Utskriftsvänlig version

Fiskebrief nr 22 – Kampen för en vettig fiskepolitik fortsätter 2020

By | Fiskebrief

I höstas fattade ministerrådet för första gången ett drastiskt beslut om östersjötorsken –kvoten sattes till 0 för allt torskfiske under 2020. Vi sammanfattade besluten i Fiskebrief 21.

Beslutet kommer innebära flera avgörande vägval för fiskepolitiken och östersjötorsken under 2020. Antingen återgår EU:s fiskeministrar till den årliga kohandeln om kvoterna eller så fortsätter torskfiskestoppet och arbetet med att formulera en långsiktig åtgärdsplan startar. BalticSea2020 och Rädda Östersjötorsken kommer att bevaka detta noga. Nedan listas några av de viktigaste hållpunkterna under 2020:

Debatten om fiskepolitiken fortsatte under hösten och vintern. Här är en sammanfattning av några av de viktigare inläggen:

I en debattartikel, publicerad i Dagens Industri i början av januari, sammanfattade BalticSea2020 vad som hänt under de senaste åren och krävde ett stopp för storskalig trålning i Östersjön och påpekade att en framtida förvaltning måste sätta ekosystemet i centrum. Läs artikeln här

Växande kritik mot industrifisket

Industrifisket efter sill och skarpsill hamnade i fokus efter Kalibers avslöjande om felrapporterade landningar, ett fusk som kan få stora effekter på framtida kvoter och som också innebär att torsken berövas sillen som föda. En annan aspekt som lyfts fram är att industrifisket konkurrerar ut det småskaliga fisket. Landshövdingarna i Skåne, Blekinge och Kalmar skrev till Havs- och Vattenmyndigheten (Hav) om mer krav på åtgärder: Läs brevet här

Tio intressenter inom småskaligt fiske, från yrkes- och fritidsfiskare till krögare, skrev en debattartikel i Expressen mot rovfisket på strömming. De kräver att trålgränsen för industrifisket flyttas ut och att helt freda de områden där strömmingen övervintrar. Läs artikeln här

I november gav regeringen uppdrag till HaV att utreda hur fiskerikontrollen kan skärpas. Läs mer på Sveriges Radio

Östersjötorsken i fokus

Vetenskapens värld visade Folke Rydéns sista, återblickande film i serien om Östersjöns miljö där bland annat östersjötorskens kollaps beskrevs. Läs mer här

Professor Christoph Humborg, vetenskaplig chef på Östersjöcentrum vid Stockholms Universitet, gjorde ett debattinlägg på SVT Opinion där han konstaterar att för att rädda torsken behöver vi dels fortsätta stoppet för torskfiske, dels stoppa industrifisket efter sill och skarpsill som är torskens föda. Lyssna på intervjun här

Fiskepolitiken ett statligt bottennapp

Så rubricerade DN en ledare i början av januari. Den beskriver den globala situationen med subventioner och överfiske, men påpekar att varken EU eller Sverige är oskyldiga. Läs artikeln här

Behåll fokus på det vi kan åtgärda – fisket

Forskningen ska givetvis vara nyfiken och studera alla möjliga orsaker till fiskbeståndens kris i Östersjön. Det handlar t ex om syrefria bottnar, övergödning och saltvatteninbrott. Nu senast har tiaminbrist uppmärksammats. Det viktiga är att forskningen inte används av politiker och andra intressenter till att relativisera fiskets betydelse för fiskekrisen. Vare sig tiaminbrist eller de andra förhållandena kan åtgärdas inom rimlig tidshorisont. Däremot kan vi bedriva en klok fiskepolitik redan idag. Östersjöfiskets utmaningar sammanfattas väl, från ett finländskt perspektiv, där professor Erik Bonsdorff intervjuas. Läs artikeln här


Utskriftsvänlig version

Fiskebrief 21 – Bra beslut men fisken i Östersjön kräver långsiktighet

By | Fiskebrief

I mitten av oktober träffades EUs fiskeministrar. Besluten som de fattade är i huvudsak bra för östersjötorsken. Men det finns några frågetecken på kort sikt och ett stort behov av en ny doktrin på längre sikt.

Ministerrådets beslut

Östersjötorskens kris presenterades denna gång tydligt av ICES och Kommissionen, som också flera gånger påpekade de lagar, direktiv och avtal som gäller och som ministrarna riskerade att bryta. Kommissionens förarbete tillsammans med mycket tydlig agenda från Sverige och ordförandelandet Finland förändrade helt bilden vid ministerrådet. Länder som inte ville följa de vetenskapliga rekommendationerna stod ensamma.

De bra besluten

Stopp för riktat torskfiske i östra beståndet.
Kraftigt sänkt kvot i västra beståndet.
Fiskeförbud under lekperioden.

Fiskeministrarna var sin vana trogen inne och petade i besluten, lite större kvoter, något kortare fredningsperiod, lite fler fiskar till fritidsfiskare osv. Men i förhållande till tidigare år visade man återhållsamhet.

Att hålla ögonen på

Ministerrådet beslutade om en bifångstkvot på 2.000 ton torsk för det östra beståndet men har samtidigt ställt en fråga till ICES om hur stor bifångstkvot forskarna tror att det östra torskbeståndet klarar av. Det finns en risk att kvoten kommer att höjas när den behandlas på nytt i december.

Sämre beslut och beslut som saknades

För vissa bestånd enades ministrarna om kvoter som var högre än Kommissionens förslag och de vetenskapliga rekommendationerna. Ministerrådet tar heller inte tillräcklig hänsyn till samspelet mellan olika fiskbestånd. De borde fattat beslut om att flytta fisket efter sill och skarpsill bort från torskens lekområden, precis så som den gemensamma fiskeripolitiken anger att ekosystemansatsen ska tillämpas i fiskeriförvaltningen.

Ministerrådet beslutade också att stryka alla krav på elektroniska kontrollåtgärder ombord på fiskebåtarna. Fiskerikontrollen är ett sorgebarn. Trots att utkastförbud infördes 2015 har ännu inga verkningsfulla kontrollåtgärder kommit på plats. För en tid sedan avslöjades svenska fiskare med omfattande felrapportering av sill och skarpsill. Utan kontrollåtgärder blir många av ministerrådets beslut verkningslösa. Ett stort ansvar faller på Havs- och vattenmyndigheten för bristen på kontroll av svenska fiskefartyg.


Vägen mot en ny fiskeripolitik för Östersjön

Ministerrådets beslut om torskfisket är ett litet steg på vägen mot ett nytt synsätt på fisket i Östersjön, men det fattades under galgen av en nära förestående beståndskollaps. Trycket från fisket att öppna för torskfiske under 2021 kommer vara stort. Det finns en betydande risk för att ministerrådet låter sig påverkas utan att långsiktiga åtgärder eller beslut fattats. Fiskbeståndet och Östersjöns miljö behöver en helt ny förvaltningsdoktrin.

Kommissionen påpekade inför årets kvotbeslut att ministerrådet är skyldig att följa de lagar och avtal de själva stiftat. Den gemensamma fiskeripolitiken, Havsmiljödirektivet och Baltic Sea Action Plan har alla mål om hållbart fiske år 2020 respektive 2021.

Inom ramen för gällande lagar kan ministrar och andra politiker göra mycket för ett hållbart fiske:
Politikerna måste både förstå och följa de vetenskapliga rekommendationerna, de är inte ett förhandlingsbud bland andra.
Fiskbestånden samspelar ekologiskt och kan inte utgöra spelbrickor för att tillfredsställa olika intressenter genom kompensationstänkande.
Regeringen måste skärpa kraven på Havs- och Vattenmyndigheten (HaV) och andra myndigheter att så att de åtgärder som beslutats också blir genomförda. Utkastförbudet måste upprätthållas och brister i kontroll av fisket behöver åtgärdas snarast.
Regeringen behöver också anpassa uppdraget till HaV så att miljöhänsyn prioriteras starkare i fiskeripolitiken. Gamla förlegade synsätt måste rensas ut.
Politiker och intressenter måste lära sig mer om sammansättning och storlek på Östersjöfisket, konflikten mellan storskaligt trålfiske och småskaligt fiske med passiva redskap – det senare är både mer hållbart och skapar större värden.
Sverige kan inom ramen för nuvarande lagstiftning flytta ut trålgränser och på andra sätt gynna småskaligt fiske.

Rätt tid för en ny doktrin för fisket i Östersjön

Det är uppenbart att EUs fiskeregler inte kan skapa ett hållbart fiske som uppfyller kriterierna för god ekologisk status i Östersjön. Den regionalisering som infördes i den gemensamma fiskeripolitiken (CFP) är en möjlighet att utveckla en fiskeriförvaltning som är anpassad till Östersjön som tar en mer tydlig ekosystemansats. För att detta ska ske måste Östersjöländerna mer aktivt använda de regionala organen till att ta egna initiativ för en långsiktigt hållbar fiskeripolitik. Den allvarliga situation som råder för torsken och flera andra bestånd borde vara ett starkt skäl för en mer aktiv regional förvaltning. En möjlighet finns i samband med utvärderingen av den fleråriga förvaltningsplanen för Östersjön, BSMAP.

Östersjön är ett artfattigt innanhav med mycket känslig ekologi. Både riksdag och regering i Sverige och Europaparlamentet tillsammans med Kommissionen i Bryssel bör ta initiativ till en anpassning. Några förändringar som bör komma till stånd:

Fisket i Östersjön ska ta särskild hänsyn till ekologin. Regeringen bör ställa frågor till Kommissionen och ICES vilka förändringar som bör göras för att anpassa den gemensamma fiskeripolitikens regler till Östersjöns speciella förutsättningar.
Återhämtning tar lång tid, därför behövs långsiktiga beslut som inte ger utrymme för årlig kohandel om kvoter mellan fiskeministrarna.
Förbud för bottentrålning efter torsk, förbud för storskaligt industrifiske och fiske där fångsten primärt inte avses att bli människoföda.
Havsmiljödirektivets kriterier för god ekologisk status ska vara vägledande för fisket, inte maximalt hållbar avkastning, som utgår från yrkesfisket istället för miljön.
För torskbeståndet måste kriterierna kompletteras så att bestånden har en normal tillväxt, storleks- och ålderssammansättning innan fiske tillåts.

Ministerrådet i oktober var förhoppningsvis ett nytt kapitel i Östersjöns fiskeripolitik.
Nu gäller det att utnyttja detta momentum så att besluten inte rullas tillbaka nästa år. Rädda östersjötorsken kommer att fortsätta att föreslå konkreta lösningar och rikta strålkastaren mot de som inte sätter Östersjöns miljö främst.


Utskriftsvänlig version

Fiskebrief 20: Avgörande beslut på kort och lång sikt

By | Fiskebrief

Mycket står på spel när landsbygdsminister Jennie Nilsson möter EUs övriga fiskeministrar den 14-15 oktober för att fatta beslut om nästa års fiskekvoter. Men redan på torsdag och fredag ger riksdagens miljö- och jordbruksutskott respektive EU nämnd sina instruktioner för Sveriges förhandlingsposition. Det är alltså några avgörande dagar, både på kort och lång sikt.

På lång sikt: Det behövs en ny doktrin för fisket i Östersjön

Östersjön är ett innanhav, artfattigt med känslig ekologi. Ändå gäller samma fiskepolitik som reglerar EUs fiske i Medelhavet, Nordsjön och Atlanten. Kvoten skall så gott som alltid maximeras till förmån för fisket, inte miljö och ekologi. Vid sidan av torskbeståndets kollaps är flera fiskbestånd i dålig kondition. Sill- och skarpsillfisket tillåts fortsätta i form av storskaligt industrifiske där fångsterna blir pellets till minkfarmar eller laxodlingar. Vi är på väg att upprepa samma misstag som med torsken, men ingen verkar tycka att några fel begåtts. Detta samtidigt som avslöjanden om omfattande felrapportering inom det svenska sill och skarpsillsfisket rapporterats utan några direkta åtgärder från ansvariga myndigheter. (Sveriges radio Kaliber https://sverigesradio.se/avsnitt/1358223).

Regionaliseringen av EUs fiskepolitik innebär en unik möjlighet att anpassa fiskeförvaltningen till Östersjöns speciella förhållanden, men det förutsätter att ansvariga politiker engagerar sig. Nu har regionaliseringen reducerats till ytterligare en byråkratisk instans. För Östersjön är det inte trovärdigt att tala om havsmiljöfrågor utan att ta med fiskepolitiken.

Sverige måste gå i spetsen för en ny fiskeripolitik som prioriterar miljöhänsyn. Bara då kan vi på sikt uppnå ett hållbart fiske.

På kort sikt: Tre viktiga beslut:

ICES konstaterade i sin vetenskapliga rekommendation att det östra torskbeståndet behöver många år av fiskestopp för att ha en chans att återhämta sig. Ansvaret vilar tungt på Sverige och Jennie Nilsson att driva igenom tre viktiga beslut när fiskeministrarna träffas:

● Följ kommissionens förslag om inget riktat fiske (0 kvot)i östra beståndet och acceptera inga höjningar av den föreslagna kvoten för västra beståndet.
● Tillåt en liten kvot (2-3000 ton) för bifångst till det småskaliga fisket som fiskar med passiva redskap
● Flytta fisket av sill och skarpsill bort från torskens lekområden

Sverige är inte ensamt – flera länder har uttryckt en tydlig vilja att rädda både torsken och införa åtgärder som kan hjälpa torskens återhämtning – en flytt av det storskaliga sill och skarpsillsfisket från torskens lekområden är en sådan åtgärd.

Jennie Nilsson och Isabella Lövin ställde ut löften i våras. Nu är det dags att leva upp till dem.


Utskriftsversion

Fiskebrief 19: Återhämtning tar tid

By | Fiskebrief

EU:s fiskeministrar fattar i mitten av oktober beslut om nästa års torskfiske i Östersjön. ICES vetenskapliga råd säger att kvoten kommer behöva vara 0 under flera år, kommissionen har beslutat om nödstopp för allt torskfiske redan i år och sagt att kvoten för nästa år ska vara 0 för allt riktat torskfiske. Nu vilar ett mycket tungt ansvar på regionens politiker – de måste stå emot särintressen som vill fortsätta fiska samtidigt som de måste säkerställa att förslaget om fiskestopp för 2020 följs av långsiktiga åtgärder.

Torskbeståndet måste ges lång tid att återhämta sig. Det behövs ett nytt synsätt på Östersjöns fiske, med ett radikalt nytt förhållningssätt där kortsiktiga intäkter får ge vika för långsiktig hållbarhet. Paradigmskiften har på andra områden gett oss nya förhållningssätt till naturen och en förbättrad miljö.

Hållbart fiske uppnås inte – och kan inte mätas

EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP), Havsmiljödirektivet och Baltic Sea Action Plan har alla mål för ett hållbart fiske och god miljöstatus år 2020. Indikatorn för hållbart fiske benämns MSY som betyder maximal hållbar avkastning, dvs hur mycket fiske ett bestånd klarar långsiktigt.

Problemet för östersjötorsken är att experterna inte kunnat fastställa fisketrycket enligt MSY på flera år, samtidigt som man tillåtit fortsatt fiske.

Internationella havsforskningsrådet (ICES) konstaterar nu att MSY är ett överspelat begrepp för östersjötorsken eftersom man inte kan tala om ”hållbar avkastning”, det finns helt enkelt ingen fisk att ta ur havet längre.

Forskning har de senaste åren visat att torsken nu växer långsammare och fortplantar sig tidigare, troligen som följd av för hårt fisketryck. Resultatet är ett torskbestånd som består av många små och magra torskar. Samtidigt har kunskapsläget försämrats av att de små torskarna är svåra att åldersbestämma, så att varken beståndets eller enskilda torskars tillväxt kan uppskattas. Internationella havsforskningsrådet (ICES) har därför under en följd av år inte kunnat basera sin rådgivning på säkra data.

Signalen blinkar rött

ICES vetenskapliga rekommendationer sammanfattas i en tabell där olika referenspunkter för fisketryck och beståndets storlek redovisas med grönt, gult och rött. För västra beståndet signalerar man rött på de flesta referenspunkterna. För det östra beståndet räcker trafiksignalerna inte till, istället är det gråa frågetecken. De röda markeringarna säger att beståndet har begränsad reproduktiv kapacitet.

Flerårigt fiskestopp och nya regler

ICES skriver att torskbeståndets låga produktivitet innebär att beståndet kommer att ligga under referenspunkten för tillväxt också på medellång sikt (år 2024), även om inget fiske tillåts.

I klartext säger forskarna att: Ska vi rädda torskbeståndet i södra Östersjön måste vi sluta trålfiska under flera år framöver. Det kommer kräva tuffa och långsiktiga politiska beslut.

Tiden för fiskestoppet måste utnyttjas till att ta fram nya regler för det framtida fisket, regler som är anpassade till Östersjön och de fiskebestånd som finns här. Innanhavet är unikt med sitt bräckta vatten samtidigt som det är artfattigt. Det gör Östersjöns ekosystem extra känsligt för förändringar. Fiskbestånden är viktiga för Östersjöns miljö och ekologi, och särskilt viktig är torsken, den främsta rovfisken som är genetiskt unik och anpassad till sin miljö. Det går inte att tillämpa Medelhavets eller Atlantens regler på Östersjön.

Torskbeståndets normala tillväxt, storleks- och ålderssammansättning måste återställas innan fisket kan återupptas. En balanserad sammansättning av beståndet måste vara ett tvingande kriterium i en ny förvaltningsplan.

Våra förslag till långsiktiga åtgärder för östersjötorsken:

Ministerrådet bör besluta om ett minst femårigt fiskestopp för det östra beståndet. Det är den tid som krävs för att få en ny förvaltningsplan på plats. Att återfå ett torskbestånd i god kondition som har en balanserad ålders- och storleksfördelning kommer att ta betydligt längre tid.

En långsiktig återhämtningsplan som bör innefatta:

  • Särskild hänsyn tas till torskens stora betydelse för Östersjöns ekologi.
  • Beståndet ska uppnå normal tillväxt, storleks- och ålderssammansättning innan fiske återupptas och att detta ska vara viktiga kriterier i en ny förvaltningsplan.
  • Flytta fisket på torskens föda sill och skarpsill bort från torskens reproduktions- och tillväxtområden.
  • När fiskestoppet hävs, så ska nuvarande bottentrålning ersättas med andra redskap som möjliggör för fler torskar att växa sig stora.
  • Inför väl fungerande övervakning så att nuvarande och kommande bestämmelser efterlevs.

 

Utskriftsversion

Fiskebrief nr 18: Kommissionen föreslår nollkvot

By | Fiskebrief

Kommissionen föreslår inför 2020 förbud för allt riktat torskfiske i det östra beståndet och för det västra beståndet föreslås en kraftig minskning av kvoten. Ministerrådet fattar det slutliga kvotbeslutet i mitten av oktober. Ministerrådet går ofta emot Kommissionens förslag och tilldelar större kvoter än de vetenskapliga rekommendationerna.

Sen tillnyktring angående västra beståndet

För västra beståndet höjde ministerrådet 2018 kvoten kraftigt inför 2019 års fiske. Detta trots att lekbiomassan har rört sig nära referenspunkten för när fortsatt fiske riskerar beståndet. Men, ett års god rekrytering fick ministerrådet att höja kvoten (eftersom ICES hade gjort en glädjekalkyl). ICES och Kommissionen konstaterar nu att efterföljande års lekbiomassa och rekrytering är lika svag som tidigare, och sänker kvoten kraftigt igen.

Kommissionens och ministerrådets hantering av det västra beståndet är ett tydligt exempel på hur yrkesfiskarnas intäkter sätts framför ett hållbart torskbestånd och att ICES inte alltid följt försiktighetsprincipen.

Stopp för allt riktat torskfiske i östra beståndet

För östra beståndet föreslår Kommissionen stopp för allt riktat torskfiske. Lekbiomassan är under referenspunkten och kommer inte att återhämta sig på medellång sikt även om fiskestopp råder i flera år.

Det är också viktigt att poängtera att Kommissionens förslag försöker värna det småskaliga, kustnära fisket genom att tillåta en mindre bifångstkvot för fiske med passiva redskap.

Fiskestopp följer lagar, direktiv och avtal

När Kommissionen presenterade sitt förslag för intressenter gjorde man det tydligt att fiskestopp är en konsekvens av lagar som den gemensamma fiskeripolitiken, Havsmiljödirektivet och avtal som Baltic Sea Action Plan som alla sätter upp mål för hållbart fiske och god ekologisk status. Skulle fiskeministrarna ändra kommissionens förslag riskerar de bryta mot de lagar de själva satt upp.

Stora förhoppningar på Nilsson och Lövin

Vi har stora förhoppningar på landsbygdsminister Jennie Nilsson och miljöminister Isabella Lövin inför de förhandlingar som nu startar. Företrädarnas misslyckande i förhandlingarna är en bidragande orsak till dagens kris för östersjötorsken, ändå var Sven-Erik Bucht alltid nöjd oavsett resultat. Inför årets förhandlingar är Jennie Nilsson ny och obunden av historiken. Isabella Lövin kan som ny miljöminister äntligen infria de krav hon själv ställde upp i sin bok “Tyst hav”. “Regeringen är beredd att agera kraftfullt för att rädda torsken i vårt innanhav” skrev Nilsson och Lövin i en debattartikel tidigare i år.

Fyra råd inför förhandlingarna med fiskeministrarna

  1. Låt er inte luras av talet om socioekonomiska hänsyn. Torskfisket i Östersjön saknar samhällsekonomisk betydelse hur man än räknar. Denna gång måste torskbeståndet och Östersjöns ekologi sättas först.
  2. Var uppmärksam på komplicerade resonemang om olika undantag, och säg nej om det innebär att fiskestoppet på torsk urholkas. Endast en mindre bifångstkvot reserveras för fiskare som fiskar med passiva redskap, som nät eller burfiske.
  3. Ministerrådet kommer att behöva skjuta upp beslut om kvot för bifångster till december. Den politiska vaksamheten måste pågå ända till dess.
  4. Utkast av torsk förbjöds redan 2015, trots det fortsätter fisket kasta 1000tals ton fin matfisk. Inför de kontrollåtgärder mot utkast som beslutades redan 2015.

Torskfisket i Östersjön 2020 – Kommissionens förslag

Torsken i Östersjön delas i två bestånd, västra beståndet: Delsektionerna 22-24, östra beståndet: Delsektionerna 25-32. I delsektor 24 blandas bestånden, vilket kräver särskilda hänsyn när fiskemöjligheterna fastställs.

Fiskebrief 17: Prioritera miljön framför en handfull arbetstillfällen

By | Fiskebrief

Håll fast vid planen för att rädda östersjötorsken

Östersjötorskens kris har gjort att Kommissionen i slutet av juli införde ett omedelbart stopp för fiske resten av året. Internationella Havsforskningsrådet (ICES) rekommenderade tidigare i år att inget torskfiske bör tillåtas i det östra beståndet under 2020. Nu vilar allt ansvar på regionens fiskeministrar som i oktober ska besluta om nästa års torskfiske i Östersjön. Kommer de lyssna på den vetenskapliga rådgivningen från ICES, som säger att det kommer ta många år av fiskestopp innan vi kan tänkas se någon förbättring av beståndet, eller kommer de falla för trycket från kortsiktiga särintressen?

Näringspolitik inget argument för fortsatt torskfiske

För Östersjöns miljö och ekologi är ett flerårigt torskfiskestopp det självklara beslutet. Det är en åtgärd som borde vidtagits för många år sedan, men EUs gemensamma fiskepolitik stadgar också att hänsyn ska tas till socioekonomi, dvs. yrkesfiskarna och kustsamhällena. Därför har fiskeministrarna med sysselsättningen i fiskenäringen som argument fortsatt att fördela kvoter av ett krympande bestånd av östersjötorsk.
Efter ICES rekommendation och Kommissionens nödstopp har diskussionen startat om vad ett stopp för torskfisket innebär för fiskenäringen. I Sverige försöker olika intressenter få politiker och opinionens uppmärksamhet. Åsikterna går isär. En del vill häva stoppet, andra vill ha ekonomisk ersättning från EUs fonder och somliga vill ha rätt till andra fisken.

Miljöskydd måste gå före yrkesfisket

Yrken och branscher förändras hela tiden. Gamla yrken försvinner och nya uppstår. Textil- och varvsindustrin är två exempel i Sverige. Det gäller också basnäringar som jord- och skogsbruk vilka genomgått kraftiga förändringar, bland annat till följd av nya miljökrav som också tvingat många andra yrken, företag och branscher att anpassa sig till helt nya förutsättningar, eller försvinna.
Yrkesfiskarna kan inte vara undantagna eller ha någon särskild rättighet att få utöva sitt yrke, särskilt inte när fiskebestånden hotas av utfiske. Därför blir det märkligt när HaV föreslår att torskfiskarna ska kompenseras med att få tråla havskräfta, ett fiske som är gul- eller rödmarkerat i WWF fiskguide om de inte är burfångade.

Yrkesfisket saknar samhällsekonomisk betydelse

Myndigheterna har svårt att redovisa exakt antal yrkesfiskare, men enligt Havs- och Vattenmyndigheten motsvarar det ca 850 heltidstjänster i hela landet, varav mindre än hälften fiskar i Östersjön.

Det svenska torskfisket i Östersjön hade innan det stoppades ett landningsvärde på några tiotals miljoner kronor.

Fiskberedningsindustrin och handeln sysselsätter ca 3700 personer i hela landet. Tre fjärdedelar av råvaran är importerad.

Beskrivning av alla de marina näringarnas sysselsättning och ekonomiska värde finns på www.havochvatten.se Marin strategi för Nordsjön och Östersjön, 2018:27 sid 20.

Kustnära, hållbart fiske viktigt för marin turism

Östersjöns torskfiske har huvudsakligen varit storskalig bottentrålning. De sista åren har torsken varit så liten och klen att stora delar av fångsten inte kan säljas som matfisk till detaljhandeln utan istället exporteras för att bli fiskmjöl.

I Öresund finns ett livskraftigt torskbestånd eftersom trålfiske är förbjudet sedan länge. Yrkesfiske med passiva redskap ger bättre pris och högre intäkter. Samtidigt blomstrar en fisketurism som ger direkta lokala intäkter och bidrag till gemensamma anläggningar som t ex hamnar. Läs hela vår rapport här.

Marin turism sysselsätter över 40.000 personer i Sverige, varav tre fjärdedelar i Östersjön. Turismen är den viktigaste av alla marina näringar. Småskaligt yrkesfiske är en viktig del av den marina turismen. En och halv miljon svenskar fritidsfiskar varje år.

Politiken måste prioritera rätt

Nödvändiga åtgärder för att försöka rädda östersjötorsken får inte hindras för att skydda en handfull yrkesfiskares sysselsättning.
Om torskbeståndet ska återställas måste det framtida fisket baseras på hållbara fiskemetoder grundat i en transparent och klok förvaltning där alla samhällsintressen balanseras. Men sätter vi inte ekologin främst kommer det inte att finnas något att fiska.


Utskriftsvänlig version